Pim, Pimpiina, är en mamma som vi följt en längre tid. Via hennes plattform i sociala medier får vi ta del av tankar om vardagen och dölja henne först som ensamstående mamma, och nu tillsammans med sambon Emil. Pim är öppen med att livet inte alltid varit en dans på rosor. Hon har som ensamstående mamma fått erfara att det kan vara tungt, men också fördelarna. Vi har också fått ta del av hur hon personligen påverkats av den gängkonflikt som plågar många svenska städer. När vi frågade om hon ville prata om just detta- föräldraskap, livet som ensamstående mamma och gängkonflikter bland unga sa hon ja.
Tack Pim för att du delar med dig!
Berätta om dig och din lilla familj!
Hej! Jag heter Pim, jag är 28. Jag har en son som fyller fyra om fyra dagar och vi bor i Stockholm tillsammans med bonuspappa Emil, eller Memil som vi kallar honom för. Jag jobbar med sociala medier, och så har en idé relaterat till välgörenhet som jag söker investerare till.
Från Känslokort vardag finns ett kort som heter ”hur var din dag” Jag hade tänkt att börja med att ställa en fråga därifrån ”berätta om något som gjorde dig glad, stolt, nyfiken eller kanske arg eller ledsen idag”.
Idag var det kaos på morgonen. Det värsta är när man har bråttom med barn, och de får för sig att de inte vill samarbeta. Allt blev kaotiskt, min son ville hoppa upp i bilstolen själv, men samtidigt inte sitta i bilen. Jag lyfte upp honom ändå då vi var tvungna att åka och han blev jättearg, ledsen och grät hela vägen till förskolan. Jag önskade att jag hade reagerat bättre.
När din son Jordan föddes var du ensamstående mamma. Vilka känslor var svårast att hantera under den tiden? Fanns det också positiva känslor med att vara själv med din son?
Jag och min sons pappa separerade en vecka innan förlossningen. Hela graviditeten var kantad av en jobbig känsla och mycket rädsla om hur det skulle gå, om jag skulle klara av allt själv. Ju närmre förlossningen vi kom, desto värre blev det. Efter förlossningen och separationen fick jag lite andrum att kunna tänka att det var mycket bättre så här. I början var jag arg och ledsen, men eftersom relationen med Jordans pappa var destruktiv kunde jag se att det var för det bästa att jag var ensamstående.
Många av mina känslor handlade om hur jag skulle kunna co-parent med någon som jag hade en konflikt med. Det var många känslor av ensamhet, ilska och besvikelse över att det inte blev som jag hade tänkt det. Så här skulle det ju inte vara!
När man föder ett barn finner man ju dock så mycket mer kraft, ork och styrka. Man lär sig göra saker som man annars inte hade trott. Vore det inte för min son hade jag till exempel inte tagit körkort och jag hade inte ägt en bil. Där och då försökte jag verkligen se det positiva av att vara ensam med min son. Vårt band stärktes ju av att det vara var vi två ensamma med på ett sätt som det inte blir om det är två föräldrar.
"När man föder ett barn finner man ju dock så mycket mer kraft, ork och styrka. Man lär sig göra saker som man annars inte hade trott."
När din son blir äldre, har du funderat på hur kommer du prata om separationen och att ha en frånvarande pappa med honom?
Det är lite tvådelat eftersom han har en fadersfigur i Emil. Vi kan vara rädda för att han ska bli besviken över att Emil inte är hans biologiska pappa. Vi försöker ofta lyfta att biologi inte är allt och att det inte ska vara det som definierar en relation. Vi vet ju inte hur relationen med hans biologiska pappa rent faktiskt kommer se ut. Det är något jag tänker på varje dag, hur det här snacket kommer ske och vad vi kommer säga då.
Jag har själv växt upp med föräldrar som hatar varandra. Det gjorde att jag ibland var arg och nästan hatade den ena föräldern, ibland den andre. Det är ju inte sunt att växa upp så.
Men jag vet inte riktigt idag. Det beror på vilken person min son blir. För mig är det viktigt att prata om det och acceptera det som det är. Jag hoppas att han kommer se det fina i det som han har i sitt liv nu. Men det är ju väldigt mycket lättare sagt än gjort.
Pratade ni mycket om känslor när du växte upp?
Mina föräldrar kommer från Thailand och de separerade när jag föddes. I den thailändska kulturen pratar man inte om känslor, därför har jag själv svårt att prata om känslor när det kommer till mina föräldrar. Jag misstänker att känslor i Thailand inte är lika relevanta. Känslor får inte ta så mycket plats när man försöker överleva.
När jag var ung fick jag inte riktigt känna ilska, rädsla eller negativa känslor. Jag skulle vara glad. Att alltid förväntas vara glad har hemsökt mig. Idag när jag är äldre är jag i stark kontakt till mina känslor, kanske just för att jag var så instängd känslomässigt som barn. Om jag grät när jag var liten blev jag slagen. Psykisk och mental ohälsa fanns inte, och skulle inte visas.
Hur har dina erfarenheter färgat ditt föräldraskap?
Nu i efterhand kan jag reflektera över det och förstå att mina föräldrar var väldigt olyckliga och inte hade andrummet att kunna prata om saker. De orkade inte. Det jag tar med mig i mitt föräldraskap, vilket kanske låter mörkt. Men jag är ett maskrosbarn, så jag tar med mig att man kan välja att se livet på två sätt. Antingen ser man sin uppväxt och liv som genetisk och ärftligt, eller så försöker man göra något annorlunda för sitt eget barn.
Jag vet att mina föräldrar bryr sig jätte mycket om mig, men jag är uppväxt med min farmor. Det jag verkligen tar med mig från min egen barndom är att vara nära min son. Att ge honom jättemycket kärlek och utrymme för sina känslor. Inte lära honom den gammeldags, hårda vägen av våldsam disciplin.
"Jag är ett maskrosbarn, så jag tar med mig att man kan välja att se livet på två sätt. Antingen ser man sin uppväxt och liv som genetisk och ärftligt, eller så försöker man göra något annorlunda för sitt eget barn."
Samma vecka som vi nu pratar sprängdes två radhus i Stockholm, mitt bland barnfamiljer. Många försöker nu antingen förstå eller hantera våldet som blivit vardag. Du har tyvärr fått erfara hur gängrelaterat våld påverkar dig själv personligen, vill du berätta?
Ja, jag pratar jättegärna om det. Jag kommer från en uppväxt där vi hängde i stora grupper där vi var många som kände varandra. Ju äldre vi blev desto tydligare blev det att vi tog olika vägar i livet. Jag förlorade en väldigt nära vän, Shayan Gaff, som var den mest oskyldiga personen i världen. Han var läkarstudenten som blandades ihop med en annan kille de var ute efter.
Shayan och jag kunde sitta prata i timmar om våra vänner som hamnat snett, och det han ville var att hjälpa människor i livet från misären. I mina ögon tog misären livet från honom. Det är verkligen beviset på att det här kan ske vem som helst och inte bara gängkriminella. Samtidigt blir allt bara statistik och siffror. Vi glömmer att varje individ har ett värde som går förlorat. Det blir stora klyftor och uppdelningar av vi och dom. Nu verkar det som om det kanske händer något, men vi har skrikit om det här i åratal.
När jag säger att det finns barn som hamnar snett får jag höra att man själv väljer de vägar man tar. Alla jämför med Zlatan från Rosengård, men alla är inte Zlatan. De som begår de här fruktansvärda handlingarna är ju barn som inte har utvecklat konsekvenstänk. De är ju jätte unga och de är barn. Och de växer upp i ett helt annat system än barn inne i stan, som kan ta andra val. Men barn i stan drabbas ju också nu...
De pratas mycket om uppfostran, och att de som hamnar snett inte har aktiva och engagerade föräldrar. Det håller jag inte med om. Det kan hända vem som helt oavsett bakgrund.
Att barn är involverade i gängkonflikterna är inget nytt, men just nu tror jag många funderar på hur man ska prata med sina barn om gängkonflikten bland unga. Baserat på dina egna erfarenheter, vad tror du man kan göra för att göra det oförståeliga förståeligt för barn?
Det här är ju en nationell kris. Hur pratar man med barn om krig? Det är samma sak där folk drabbas. Även om man säger att det är stora gäng som går i krig mot varandra hade jag jätte gärna velat förklara för min son varför det händer.
Det som händer i förorten när samhället inte aktivt bryr sig. Jag skulle vilja förklara att det är ett helt system uppbyggt på olikheter. Förorten behöver resurser till skolan och barnen ska inte behöva få klara sig själva. Jag vill att min son ska förstå att oavsett vem man är eller vart man bor är allas liv lika mycket värda, och att han inte ska tro på den vinkling som media ger. Är det ett barn från stan som drabbas ska hon hyllas, men är det Ahmed så är det ingen som bryr sig. Jag vill att min son ska ha i sig att se alla som jämlikar.
Hur kommer du berätta om Shayan och prata med din son om våldet?
Det kommer jag absolut. Vi har besökt Shayans grav flera gånger, och jag kommer göra honom medveten om vilka av mammas vänner som hamnade snett i livet och som inte finns med oss längre. Det är svårt. Det är ju samma sak som att prata om döden med barn. Jag vet ju inte vad som ska hända efter döden, så vad ska jag säga?
"Att separera är tufft. När man har varit på botten finns det bara en väg- upp! När du ser tillbaka på dig själv kommer du vara så stolt över dig själv! Längta tills du kan se tillbaka på den här tiden och känns stolthet över din resa."
