Detta är uppriktiga funderingar - jag undrar verkligen! Får alla vara med? Eller: måste alla vara med?
“Alla får vara med” har vi nog alla hört, i olika sammanhang. I skolan när vi själva var små och kanske av våra små när de kommer hem och förnuftigt påpekar “alla får vara med”. De har lärt sig det och kanske är det satt i kontext av en pedagog/lärare så att barnen ska greppa vikten av inkludering. Fint så.
Men.. vad betyder det?
När jag hör mig för verkar de flesta förskolor/skolor (kanske framförallt lågstadiet) ha med uttrycket (eller liknande) i (typ) trivselregler man tillsammans har utformat. På papper ser det såklart himla bra ut, men något skaver. I en skola där mer och mer jobb ingår i läraryrket, där tid att se varje barn/individ ofta inte finns, är det kanske nödvändigt att luta sig mot dessa regler. Det är lätt att i stundens hetta säga “Alla får vara med, det vet ni ju!” när ingen tid att granska situationen som uppstått finns. (Med andra ord: det är inte pedagogernas fel!)
Men hur gör man, i verkligheten, när ett barn tränger sig på och alltid ska vara med trots att övriga i kompisgruppen blir obekväma i hens sällskap? Hen gör inga synliga “fel” (alltså sådant vuxna ser) men för de andra känns det jobbigt. I sådana lägen används ofta “Alla får vara med!” för ingen hinner med varje unik situation. Lär vi barnen verkligen om relationer (både de som inte trivs med läget och hen som här verkar tränga sig på) genom att lämna dem med ett gäng fina ord..?
Det finns tusen olika exempel där jag tänker att det fina man i grunden ville lära barnen med “Alla får vara med” försvinner pga att meningen används nyanslöst eller slentrianmässigt. Tid finns inte att göra på annat vis (och den tiden vill en hel del politiker reducera ytterligare..)
Jag har inga svar alls. Såklart alla ska få vara med! Men alla ska också synas och trivas. De delarna är inte alltid förenliga.
(Och om tid inte finns i nuvarande system så får vi väl ändra systemet!)
