Visst låter rubriken självklar? Häromdagen hörde/läste jag frågan “Vill du inte att dina barn ska lära sig att vara artiga?” i något sammanhang och kom att tänka på att det som låter självklart kanske inte alltid är det. Hur vi gör kan ju sitta ganska hårt.
Jag tror visserligen inte att många föräldrar idag har artighet som liksom självändamål för barnen, men mina tankar här utgår ändå ifrån att det ibland fortfarande verkar vara viktigare att vara artig än att säga stopp.
Till att börja med: vad menar vi när vi pratar om artig?
För jag vill inte att mina barn ska vara någonting “för sakens skull” eller för att visa andra att jag som förälder har lyckats lära dem ett antal färdigheter. Den talangen kan de flesta lära sig (men till vilket pris). De jag känner som hade mest press på sig att sitta rakt, äta fint, ta i hand osv osv som barn klarade visserligen uppgiften galant när de hade “ögon på sig”, men var även de som var absolut mest utom kontroll och stökiga i andra rum.. Har man verkligen lärt barnen något om hur man ska bete sig med andra människor då (för det var väl syftet.)?
Föregå med gott exempel är den enda vägen, tror jag. Jag säger tack när jag blir serverad mat på en middag, jag frågar om jag kan hjälpa någon som ser ut att behöva det, jag öppnar dörren för någon som inte kan..och allt det där. Och jag gör det för att jag VILL, inte för att visa. Jag kastar inte mat på folk på restaurang, jag respekterar olika sätt, kulturer och sammanhang men ibland pratar jag med mat i mun eller sitter halvt upponer på en stol.
Jag tänker att jag således lär (eller visar!) barnen att vara människa (med allt vad det innebär) och förhoppningsvis känsla för det där tacket, öga för när hjälp behövs och förmåga att sätta sig in i andras läge och därför se det som självklart att öppna den där dörren.
Utifrån det är jag säker på att de kan röra sig ute i världen, i olika sammanhang och känna rätt och fel. Tacka och hjälpa från hjärtat men också säga stopp/nu reser jag mig upp och går eller be någon dra åt helvete från hjärtat. För hårt frampiskad artighet kan nog dämpa det hjärtat ganska rejält.
