Gabriel Odenhammar blev Håkan bråkan med hela svenska folket. Vi har pratat om att vara barnskådespelare och barn som får bekräftelse och förlorar den med honom.
Gabriel Odenhammar blev Håkan bråkan och Max i Svensson Svensson med hela svenska folket. Men vad hände sen? Idag är han flygledare, trebarnspappa och har tagit sig tiden att fundera över sin barndom som skådis. Barn söker bekräftelse, men vad händer när man tar den ifrån dem? Och vad händer med barnskådespelare som växer upp och själva blir föräldrar?
Gabriel Odenhammar har skrivit en bok om sin uppväxt och hur att vara barnskådespelare har format honom. Sofia har träffat honom och pratat om just detta.
”Jag tycker det är viktigt att man som förälder visar att barnen duger för att de är just de, inte för att de är roliga, bra på fotboll eller på att rita. Bekräftelse ska handla om det man är, inte det man gör. Barns hjärnor växer, nästan som små ballonger, och man får passa sig lite som förälder.”
Hej Gabriel! Hur mår du i dag?
Jättebra! Jag känner att det är så mycket roliga grejer på gång och jag känner att jag har kontroll över min livssituation, vilket är en härlig känsla. Det är mycket som händer, vilket är skönt och roligt!
Vad händer i ditt liv just nu?
Jag har tre barn, jag är flygledare, facklig representant, ordförande i föreningen där jag bor, hjälptränare för barnen i fotboll och nu har jag skrivit en bok som jag ska lansera. När jag berättar det här för folk brukar de säga att de som går in väggen hade väldigt roligt på vägen dit. Jag är medveten om att det börjar bli fullt i programmet, men jag gillar verkligen när det är många järn i elden.
Stoikern i mig gör att allt jag gör ska inte bara tjäna mig, utan även tjäna andra. Det vill säga att det ska finnas ett syfte med det jag gör. Pengar är generellt inte en bra drivkraft tycker jag.
Det är nog inte många i ”vår” ålder som inte minns Sune och Håkan bråkan. Hur blev du Håkan bråkan? Vad minns du från den tiden?
Jag började på en liten scenstudio när jag var barn. Min mamma var ekonomisk ansvarig för studion och arbetade frivilligt. Thomas Bergholtz var teaterledare och kände castaren på SVT som just då letade efter skådespelare till Sune.
Jag minns att castaren ville prata med mig, och det fick hon men bara om jag fick en Ramlösa. Min teaterledare drack Ramlösa, så det var säkert därför. Mina föräldrar trodde att jag hittade på när jag sa att det var någon från TV som ville träffa mig, men några dagar senare fick jag provfilma och på den vägen bar det iväg.
Mina stora roller var Håkan bråkan från Sune och Max i Svensson Svensson, men utöver det var jag med i ”Macbeth” på Stadsteatern och ”Det susar i säven” och även Joe Laberos första stora show. Dessutom har jag gjort Tv-reklam och sitcoms. På så sätt blev jag väl en barnstjärna. Jag tror att jag var duktig för att jag var duktig på att jobba och prata med vuxna.
Jag minns att jag tyckte allt var kul, samtidigt som jag gillade skolan och mina kompisar också. Mina föräldrar pratade om alltihopa som om det var en kul grej, men jag tog det nog mer som ett jobb tidigt.
”Sunes familj och min familj är ju identiska, jag behövde ju inte spela så mycket. Det var ju i och för sig problematiskt i sig, för jag tog mycket från manus och använde i mitt riktiga liv. När man är barn förstår man ju inte den gränsen. Så vem var jag?”
Vad hände när strålkastaren slocknade och allt helt plötsligt försvann?
Det som hände var att jag upptäckte att jag var barnskådespelare, inte skådespelare. Jag tycker förresten inte att man ska sätta en yrkestitel på ett barn, det är inte rättvist eller etiskt att göra det. Att vara skådespelare hänger ju ihop med utbildning och en grund att stå på. Det är klart att jag har lärt mig jättemycket av de jag jobbat med, men ett barn som är med på tv blir ju tillsagd vad hen ska göra. Så är det ju inte för en vuxen, professionell skådespelare. Där får man förutsättningar av regissören, sen ska magin skapas. Så kan man ju inte jobba med barn.
Något av det sista stora jag gjorde var Svensson Svensson på teatern -99. Efter det slutade telefonen ringa. Det blev en djup identitetskris för mig. Vem var jag när jag inte åkte bort och gjorde skådisgrejer? Jag bet ihop, gick ut gymnasiet, gjorde lumpen och blev flygplatsbrandman och var ute och reste lite. När jag ser tillbaka på den tiden så tror jag att jag gjorde allt i min makt för att inte behöva ta några beslut för min framtid, och när jag till sist blev tvungen att göra det kom första kraschen.
Jag blev sängliggande hemma hos mina föräldrar och visste absolut ingenting. Till slut kunde jag resa mig och mycket berodde på att jag kom på vad jag saknade i mitt liv. En av sakerna var att jag inte kände att jag hade makten i mitt eget liv. Jag hade ju alltid blivit tillsagd vad jag skulle göra, och fått uppmärksamhet, bekräftelse och stående ovationer när jag gjorde vad andra sa. När det försvann och jag helt plötsligt skulle ta egna beslut blev jag förlamad, och det är ju inte så konstigt när man tänker på det.
Blev det bättre sen?
Nja. Sen ringde de från Svensson Svensson och ville att jag skulle spela Max igen. Det kändes skit kul där och då! Men det blev kaos istället. Jag var ju inte skådespelare. Istället slutade det med att jag söp mig igenom en hel inspelning. Det syntes inte utåt, men så var det. Jag hamnade i ett läge där jag fick mycket pengar per replik, men ville helst bara strypa mig i varje scen. Jag hade känslan, eller visste, att jag inte var bra nog, och tänkte att de andra nog också tyckte så. Hade jag släppt fram de känslorna hade jag pajat hela produktionen. Jag valde hålla masken och självmedicinerade.
Jag hamnade i en märklig situation där jag gjorde allt för att inte förstöra för alla andra. Det stora problemet var ju att jag var älskad som barnskådis, men sen när jag skulle prestera som vuxen skådis gick det inte.
Hur påverkat rollen som Håkan bråkan ditt sociala liv under den här tiden?
Mycket! Folk stoppar mig fortfarande och säger; ”hallå det är du som är Håkan Bråkan?”. Jag har aldrig haft ett problem med kändisskapet, men jag har nog hanterat det på ett för mig dumt sätt som inte har värnat min personliga integritet. När jag var yngre och var ute och kanske i en bar och folk kom fram ville jag alltid vara tillgänglig. Det har jag fått från Suzanne Reuter, att alltid vara trevlig. Men hon är också ”politiker-duktig”; trevlig men avslutar samtalet snabbt. Jag var så ung och kunde inte sätta stopp på samma sätt. Jag var alltid trevlig, svarade alltid på samma frågor, men försökte snabbt vända samtalet och prata om den andre personen istället. Det slutade ofta med otroligt långa samtal med för mig okända personer. Kanske bjöd de på en drink också. Konsekvensen blev dock att jag var borta en timme från mitt sällskap och mina kompisar. Jag hängde ju då inte med mina vänner, som såklart tröttnade. En gång är ingen gång, men när det händer varje gång så tröttnar ju folk i ens omgivning till slut på att man aldrig är närvarande.
Det är så tudelat. Det är jättekul när folk tycker att man är bra! Men i just den här perioden, som ung vuxen, blir det rätt märkligt att ständigt höra att jag var söt som barn. Jaha? Nu då? Jag ville vara, och vill fortfarande vara, en snäll och schysst människa. En som stannar och pratar och är trevlig, men det blev tungt att bära i längden. Men det har såklart mattats av.
”Vi vet ju aldrig när den där luckan är, när barnen lyssnar och det som sägs fastnar. Det jag inte vill ska fastna hos mina barn ska de inte höra från mig. Den tanken har hjälpt mig mycket i mitt föräldraskap.”
Tänker du att de vuxna gjorde fel när det castade dig som barnskådis?
Nej, inte alls. Det var ju en väldigt bra casting från början. Sunes familj och min familj är ju identiska, jag behövde ju inte spela så mycket. Det var ju i och för sig problematiskt i sig, för jag tog mycket från manus och använde i mitt riktiga liv. När man är barn förstår man ju inte den gränsen. Så vem var jag?
Hur tror du att dina erfarenheter har påverkat dig som förälder?
Jag har tre barn 9, 8 och 3. De har sett de produktioner jag varit med i och vet att jag varit med på Tv. De tycker det är skitcoolt och är stolta över att jag är deras pappa. Min son försöker sälja in min bok nu på skolan.
Min äldsta dotter går på teater och tycker det är superkul. Hon vill bli veterinär och skådespelerska. Jag stöttar henne vad hon än vill, men när det kommer till skådespeleriet känner jag naturligtvis att jag måste sätta gränser som är viktiga att förklara för henne.
Jag hörde ett samtal mellan henne och hennes kompis, där hennes kompis berättade att hon har provfilmat, och min dotter sa att pappa inte låter mig göra det. Då passade det bra att ta det snacket och förklara vad jag menar. Jag kommer aldrig vara den som hittar och pushar in henne i projekt. För mig är det viktigt att hon får leka och utforska känslor och livet i sig. Det är något fantastiskt som teatern kan ge!
Om hon sen skulle göra någonting, skulle jag stötta henne 100%. Skillnaden är så klart min egen erfarenhet. Många pushiga föräldrar tänker ju att om barnet är med på Tv nu, är chansen större att bli vuxen skådis. Jag säger att chansen är större att man mår psykisk dåligt eller hamnar i fängelse.
I kortlek 3- Jag i världen finns kortet bekräftelse. En av frågorna är ”är bekräftelse alltid bra? Kan det skada”. Hur skulle du svara?
Att bli bekräftad på det sättet som barnskådespelare blir är i grunden inte bra för ett barn. Jag tror att branschen kan göra bättre. Kanske att någon organisation hör av sig efter en inspelning och frågar hur barnet mår. Som barn hamnar man i en väldigt speciell situation som få kan förstå efter en inspelning. Det fanns inte tid för reflektion. Det är ju faktiskt precis det ni ger plats till här på Bonki. Så viktigt!
Hur hanterar du som pappa teman som bekräftelse och att ge dina egna barn uppmärksamhet?
I min bok jämför jag den bekräftelse jag fick med en drog. Droger förstör lyckocentra i hjärnan, och jag vill påstå att det samma hände lite hos mig. Det blev för mycket helt enkelt. Jag tycker det är viktigt att man som förälder visar att barnen duger för att de är just de, inte för att de är roliga, bra på fotboll eller på att rita. Bekräftelse ska handla om det man är, inte det man gör. Barns hjärnor växer, nästan som små ballonger, och man får passa sig lite som förälder. Ibland förundras man över varför ens barn fastnar i vissa saker som de kommer ihåg. Du minns detta, men minns inte hur man äter med kniv och gaffel? Vi vuxna kan ju inte veta i vilken sekund som barnens hjärnor är perceptiva. Därför försöker vi att inte skrika, prata elakt eller dumt om andra. Vi vet ju aldrig när den där luckan är, när barnen lyssnar och det som sägs fastnar. Det jag inte vill ska fastna hos mina barn ska de inte höra från mig. Den tanken har hjälpt mig mycket i mitt föräldraskap.
Är det något ni aktivt och konkret gör för att leva ut den tanken?
För två år sen började jag och min fru med en grej när vi går hem från skolan: nu ska du berätta två saker, en som är sant och en som är falsk. Som en lek. Så kul och vilka underbara samtal det blir. Vi pratar så mycket här hemma och hittar på olika berättelser som får i gång samtal.
Till sist handlar det om det inre och den inre drivkraften och moralen. Jag försöker att bekräfta mina barn med uppmärksamhet. Det är svårt! Jag har jobbat med mig själv de senaste åren, och då har jag inte varit världens bästa pappa. Jag mådde inte bra och tog tag i det genom att skriva min bok. Min fru märkte att så snart jag själv tog tag i det att jag var mer näravarnade med barnen.
Det gäller att orka som förälder!
Förutom boken, hur har du aktivt jobbat med ditt föräldraskap?
Jag och min fru har börjat meditera, vilket har hjälpt som sjutton att inte tappa humöret när till exempel min son tappar humöret. Den där millisekunden när jag inte tappar humöret gör att min son kan lugna ner sig själv och vi kan kramas och prata istället. Ibland tappar man så klart humöret, men det är en magisk upplevelse att med hjälp av meditation kunna få till en helt annan situation.
Alla är ju i behov av bekräftelse, men jag tror att jag kanske är i extra behov av det med mina erfarenheter. Kanske är det därför jag ställer upp på många olika saker. Men jag tror på att vara ett exempel för barnen och faktiskt engagera sig i samhället och försöka hjälpa till. Jag vill gärna ge mina barn engagemang! Jag kanske gör för mycket saker på en gång, men kanske kan det ”smitta” andra med att det är roligt att engagera sig?
Kortlek 3- ”de krav du har på dig själv och din framtid, vet du om det är du själv eller någon annan som ställt dem?”. Hur skulle du svara?
Många frågar ju hela tiden varför jag inte är skådespelare eller är med på TV längre. Hela vårt samhälle är så fokuserat på att synas. I influencer-grejen finns det en form av inbyggd själslig dödspiral till exempel enligt mig.
Det är huvudsakligen min mamma som har drivit att jag skulle utbilda mig. Fast det spelar ingen roll tycker jag, hon fick ju rätt!
Samhället sätter väldigt höga krav på oss. Vi ska jobba 100% för annars får vi ingen pension. Jag har dock aldrig satt upp finansiella mål, typ hus eller att jag nödvändigtvis skulle ha tre barn. Vi har det bra, men lever inte i ett överflöd. Jag känner inte riktigt att jag har några speciella krav på det finansiella. Men samhällets krav smyger sig in, barnen har paddor, vi har två tv-apparater och så vidare, och så vidare. Det är väldigt svårt att inte påverkas av samhällets osynliga krav.
Vad skulle du vilja ge med dig till Bonki-föräldrarna?
Tänk på dig själv och ”strunta” i barnen! Vi har så många relation i livet, och barnen är en av den starkaste. Vad jag menar är att man får inte glömma bort de andra relationerna och köra över sig själv. Gör man det orkar man inte, så hur ska man orka barnen då? Det är viktigt att ta hand om sig själv, så man orkar vara en förälder som räknas för sina barn.
Gabriels bok ”Det här ska han få fan för- boken om att spela Håkan bråkan, Max och mig själv” kommer att finnas till försäljning 20/9.
Gabrielodenhammar.se