I en värld där allt är tillgängligt hela tiden har vi kommit på ett uttryck för rädslan att missa något - fomo (fear of missing out). I ett konstant flöde av information (i en hastighet jag tvivlar på är skapad för våra hjärnor) är det ju inte konstigt att vi luras att tro att diverse livsviktigheter passerar oss förbi. Det ligger säkert något grundläggande mänskligt i det - vi har alltid velat vara en del av gruppen (för överlevnad) och behövt ingå i ett sammanhang. Det är förmodligen inte jättesvårt att skapa denna ångest i människan - alla vill ju vara en del av något.
Jag tänker att detta är en av de största utmaningarna föräldrar/vuxna har idag. Att hantera något man (i viss mån) inte alls kan påverka. Det är ju inte ens möjligt och vi är alla nya i det. Vi kan ännu bara gissa konsekvenserna det har. Acceptans är således nödvändig, om man inte gör ett aktivt val och bosätter sig på en plats där det inte finns. Och rädsla leder ju sällan till något konstruktivt så hur styr vi rätt? Hur lever vi med något som de flesta av oss ganska ofta funderar över om det är det minsta sunt..?
Det är ju så väldigt lätt att hamna i betryggande plattityder som att man som förälder ska ha koll, införa skärmtid, föregå med gott exempel osv.. Men hur ofta fastnar man inte där - i någon slags läge som inte riktigt håller, för “alla andra får ju..”? Ska man vara ärlig så har vi (vuxna) skapat en ganska tvetydig värld. Å ena sidan har det aldrig funnits så mycket antimobbningengagemang, prat om psykisk ohälsa med mera som idag. Å andra sidan har vi skapat en miljö där allt kan hända alla - dygnet runt. Vi har helt ofiltrerat tagit in saker vi absolut inte kan kontrollera i barnens sovrum. Självklart har vi givit dem en ångest - ökat känslan av att inte duga, inte få vara med, inte veta vad som gäller. Jag tror att vi måste våga säga det högt. Ska vi ens kunna hantera det måste vi i alla fall försöka se vad det är vi gör.
Jag tror dock starkt på de nya generationernas klarsynthet. I ett samtal med ett gäng 15-åringar blev det för mig väldigt tydligt att de starkt ifrågasätter vad sociala medier har blivit och vad det eventuellt kan göra med deras hjärnor. Insikter jag i samma ålder (på 90-talet) inte alls hade; kring det vi exponerades för då.
Så kanske har internets inträde också bidragit till den skärpa som behövs för att överhuvudtaget kunna navigera i det..?
