När vi blir äldre växer vår värld. Bit för bit (och hela tiden) närmar vi oss att ta steget ut i det för oss ännu okända. Förhoppningsvis med ett bra bagage som inkluderar både kunskap om, känsla för och förmåga att uttrycka våra känslor.
Vår känslomässiga självreglering, d.v.s förmågan att hantera våra känslor i olika oväntade, unika situationer och i relationer med andra på ett socialt accepterat sätt är en process som lik som det mesta fungerar som allra bäst när den fått växa ur en stabil grund - en trygg hamn där känslor har varit tillåtna. Att känna känslan men inte nödvändigtvis agera direkt på den - förmågan att göra de komplexa avväganden som krävs för olika situationer kommer först i 12-årsåldern. Känslor kommer, de finns! Men hur ska jag agera på dem?
Är prat om känslor en del av er vardag? Det är aldrig försent att ge utrymme för det och ge barnen och tonåringarna lite bättre verktyg och (vuxen) vägledning att ta med sig ut i livet. (Och kanske är det faktiskt den viktigaste kunskap du kan ge dem?)
Tack bästa Ida för kloka tankar kring min lilla text.
