Signaler. Det nyfödda barnet litar på sin magkänsla och ”talar om” för oss när det är något. Det är inte alltid lätt att veta vad, men barnet signalerar i alla fall tydligt. Sakta men säkert bryts barnets magkänsla ned och hen anpassar sig efter det som förväntas – mer eller mindre framgångsrikt beroende på olika faktorer. Som vi lever idag lär vi oss ju faktiskt att inte lyssna på signaler. Varken på våra egna eller andras. Huruvida vi kan anpassa oss efter det konceptet eller inte varierar – men om du frågar mig är en sak säker i alla fall: skulle vi alla få möjligheten att lyssna på våra signaler, lita på magkänslan och vara okej med våra känslor; så hade inte världen kunnat se ut som den gör.
Systemet vi byggt (hur saker är organiserade, skola etc) kommer utifrån tanken att alla kan göra exakt samma sak varje dag och fungera och må bra i det. Så är det (givetvis!) inte. Systemet (om vi kallar det så) vill inte att vi lyssnar. Varken på oss själva eller på våra barn. Det hade ju kunnat synliggöra bristerna och tvingat fram något nytt. (Rädslan för det är ju inte konstig i sig! Vi är vanemänniskor och rädda för det okända. Jag antar att det är ren programmering och kanske instinkt?)
Jag vet inte hur ni tänker, men jag vill i alla fall vara en del av det nya! Så små små frön som bidrar till att allas välmående går före ”one size fits all” och all skit (rent ut sagt) som kommer med det.
Lyssna på signalerna, dina och andras. Så länge vi från start lär oss att anpassa oss efter en färdig mall är det kanske en rebellisk handling att lyssna. Var rebellen då! (Våra barn är värda den kampen, eller hur?!)
