I tisdags skrev vår psykolog Ida om tillfällen att lyssna. Vilka tillfällen ger bäst möjlighet för dig och ditt barn att både lyssna och berätta? I hennes bloggpost finns flera bra tips på just de tillfällena och hur man skapar rutiner kring det vardagliga lyssnandet. För ibland krävs det ju faktiskt att vi sätter saker i system för att de ska bli av. Att vi aktivt avsätter tid för att lyssna. Gör vi det tänker jag att det blir lättare för barnet att komma och berätta när det verkligen är något. Hen vet ju att vi finns där och lyssnar, oavsett.
Jag tänker också på de förlorade tillfällena. Alla de gånger vi i efterhand insett att ”där borde jag ha lyssnat” och kanske varit hårda mot oss själva för att vi inte gjorde det. För att tillfället gick oss förbi. Finns det sätt att återskapa tillfället? Att i efterhand säga ”förlåt, jag var inte uppmärksam, vill du berätta igen”, eller liknande? I mitt huvud finns det två svar på den frågan. Både ja och nej. En del tillfällen kommer aldrig igen, men kanske dyker de upp i annan form? Och vissa gånger funkar det: det barnet ville berätta finns lika nära till hands när du frågar om hen vill berätta igen.
Som alltid tänker jag att det handlar om helheten. De där förlorade tillfällena gör ondare när jag under en period varit allmänt dålig på att lyssna. Har jag däremot en period med mycket tid att lyssna, när vardagen och rutiner kring just lyssnandet och närvaron flyter på så blir samvetet inte lika svart pga ett missat tillfälle.
Summan av det är väl att vi ofta ”slår ner oss själva” pga något större än det vi tror att det är. Flyter livet i stort, har jag större förståelse för mina tillkortakommanden, antar jag. Jag gör ju ganska okej i övrigt.
Jag tänker att just därför är Idas lista på exempel på sådana tillfällen viktig. Vi tänker inte alltid på allt men det kan vara bra att aktivt sätta saker i system. Att göra middagen till en stund då vi försöker samlas och faktiskt se varandra. Sen om det funkar hälften av gångerna, är det okej. Att i alla fall göra de där medvetna valen och visa barnen att viljan och hjärtat finns där. Då gör inte de förlorade gångerna så mycket. De kommer veta att vi finns. (Och genom misstagen visar vi ju mänsklighet!)
Något annat som kommer upp kring ämnet tillfällen att lyssna är alla de gånger som inte var självklara men då vi hade möjligheten att lyssna. Alla de gånger då vi tog tillfället i akt och skapade en situation – hur omöjlig den än var. Kanske svängde du in med bilen vid vägkanten för att det helt enkelt inte gick att göra på annat sätt – och lyssnade. Kanske gav ni tillsammans upp kampen om att komma iväg till skolan i en hög av jackor, väskor och tårar i hallen, för att inget annat än att stanna allt och lyssna en stund betydde något. De stunderna kommer vi ihåg och de stunderna stannar nog både i barnens hjärta och i deras minne – jag, det jag bär på, mina känslor..betyder något. Med ambitionen (som ibland går vägen och ibland inte) att lyssna i vardagen och att skapa situationer då vi lägger annat åt sidan för att lyssna och med alla de gånger då vi stannat tiden en stund mitt i det omöjliga, tror och hoppas jag att vi gör bra. Att det är bra grundstenar för allt det fina som kommer med att känna sig lyssnad på.
Jag hörde någonstans meningen ”Lyssna på dina barn så att de kan höra sig själva” och tänker att det sammanfattar vikten av att lyssna så fint. Vi kan inte fånga alla tillfällen, men vi kan skapa sammanhang kring lyssnandet. Vi kan våga göra avkall för att lyssna, trots att alla måsten kallar.
Jag kom över några tänkvärda ord om lyssnandet i forskoletidningen.se: ”Att kunna lyssna är en god egenskap, att faktiskt höra vad någon säger, ta till sig det och förstå budskapet. Vi hör hela tiden, örat tar in ljud även om vi inte lägger märke till dem, men vi lyssnar inte. För att lyssna måste vi viljemässigt fokusera på ljuden, hålla tillbaka tankar och prat och lyssna aktivt. Vår hjärna behöver tränas i att vara uppmärksam på den som pratar och det som sägs. En annan del i att lyssna är att visa den som pratar att vi faktiskt lyssnar och är intresserad av vad hen säger. Till exempel genom att nicka jakande för att visa att vi håller med.”
Att lyssna är ett aktivt val som vi kanske bör öva på. För många kommer nog hörandet, alltså mer registrerandet av ljud per automatik.
Vilka tillfällen att lyssna (lite extra) har ni i vardagen? Är det något ni medvetet gör och skapar utrymme för? Har du någon gång ändrat ditt sätt att lyssna? Alltså gått ifrån att till exempel inte ha varit en speciellt närvarande lyssnare till att bli mer aktivt lyssnande? I så fall – vad fick dig att ändra? Har du exempel på en situation som har fått dig att tänka till? Att gå tillbaka och fundera över vad som hände?
Malin Ring skriver vidare i samma artikel: ”Vi säger ofta till barn att de ska lyssna på det vi och kompisarna säger. Vi förväntar oss att de gör det aktivt. Men vet barn vad det innebär att lyssna? Har de förstått att det finns en skillnad i att höra och att lyssna? Jag tror att vi kan få ganska spännande samtal om detta. Vi vuxna behöver också vara bra förebilder. Hur bra är vi själva på att lyssna på det som barnen berättar? I en stressad tillvaro måste vi fundera över om vi verkligen gör det.”
