Min nyblivna 9-åring kommer in i rummet och snörvlar fram med tårar i hela ansiktet ”mamma jag har så mycket känslor”. Hon har varit ledsen från och till i någon timma, arg likaså. En sådan där eftermiddag där allt blev lite fel. Kombinerat med trötthet slog det över och gråten tar inte riktigt slut. Hon vet inte längre varför hon är ledsen, men dagens känslor behövde nog bara komma ut. Allt blev lite för mycket och kanske blev tårarna en befrielse. Vi vet nog alla hur det känns.
Vi pratar mycket känslor hemma (jag har inget val, jag är en känslomänniska) och jag vill tro att barnen vet att alla känslor är okej. Att de har utrymme att uttrycka det som känns och att det förhoppningsvis ska ge dem klokskap kring de egna känslorna och förmågan att lyssna på dem. Och med det kunna sätta gränser, säga nej, säga ja (med hjärtat) och lita på att det de känner är sant.
Sen gör jag massa fel också. Som alla. Säger ”sluta gråta, nu måste vi gå” trots att det kanske inte är så bråttom egentligen och alla sådana där saker som vuxna gör. Pga stress, pga vana, pga ja..oss själva. Vi har så mycket med oss själva hela tiden, vi vuxna. Annat får inte alltid plats och ibland ser vi bara hinder och försöker febrilt trycka på en knapp för att alla bara ska vara tysta. Hålla käften t.o.m. Trots att vi vet att knappen inte ens finns.
I allt detta – det kloka, det förnuftiga, förstående, ödmjuka, kärleksfulla, inkännande och det stretiga, tvära, motsägelsefulla, turbulenta, stormiga, uppochnedpåvända försöker vi alla uppfostra barn. (Guida är nog ett bättre ord!) Och vi vet, att lyckas vi ge de små liven i alla fall små små stråk av tro på att den egna världen, de egna upplevelserna är sanna – värda att tro på och leva efter, så ökar chansen avsevärt att de träder in i den ack så galna vuxenvärlden och gör gott – mot sig själva och mot andra.
Men livet rullar vidare och vad hinner vi, vad orkar vi? Inte allt alltid, såklart, men vad orkar vi och framförallt – vad vill vi? Vi älskar dem utanför det ord kan beskriva och vi vill ge dem allt. Men vad vill vi?
Jag tror, att i en värld som talar ett språk som egentligen ligger ganska långt ifrån oss människor, måste vi gå upp varje morgon och åtminstone försöka göra lite bättre. Det handlar inte om att inte göra fel, att inte snubbla och trampa snett. Det handlar bara om att odla där vi står. Sätta frön, försöka minnas att vattna på rätt sätt för olika blommor och allt det där. För hur vi än vrider ut och in på saker och ting, begrepp, pedagogik, tillvägagångssätt och metoder, så utan barn som tror på sig själva och litar på den där magkänslan, känner när det är fel och vågar skrika, vågar skratta, älska och följer sin stig (även om alla andra springer åt motsatt håll) så fortsätter världen vara sådär kall som vi ändå alla nickar instämmande att den nog är.
Att göra världen lite snällare är inte speciellt svårt. Inte en bedrift värd medaljer och diplom. Och trots att jag inte är jättebra på att räkna så låter det nästan som matematik när jag säger: visa barnen känslor, prata om det som känns. Låt känslor få finnas och radera inte det jobbiga. Först i accepterandet av alla känslor kan vi känna på riktigt. Skapar vi möjligheter att få känna och uttrycka det som känns för så många små människor som möjligt, så ökar chansen att världen blir lite snällare. För de där små människorna blir sedan stora människor och stora människor kan ställa till med väldigt många fel. Visst kan vi tillsammans med våra barn motverka det? (Annars får vi faktiskt inte klaga!)
Våra känslokort är ett fint verktyg på vägen mot känslomässig medvetenhet. Kom in och läs mer HÄR
