Vi äger alla rätten till vår egen historia och är fria att skriva den så som vi vill. Det låter som en självklarhet och är nog något de flesta skulle hålla med om, men vad betyder det egentligen? Hur lätt är det att känna vad som är rätt och fel, var just mina gränser går och vilken väg som är min i en värld full av pekpinnar och information?
Lika svårt som det är att finna sin plats i världen, kan det vara att bli förälder. Att kastas in i något som handlar mer om vilka man själv och barnet är än om att läsa de rätta böckerna för att träda in i en utstakad roll förändrar livet på tusen sätt man aldrig hade kunnat föreställa sig. Det finns en bild av vem man ska vara innan man blir förälder. Färdig, på något sätt. Som att en känsla plötsligt infinner sig - “nu kan jag” eller “nu får jag”. Den bilden är naturligtvis ganska långt ifrån sanningen och kanske gör den att vi idag har förlorat lite av tron på oss själva - tron på att vi faktiskt klarar föräldraskapet med just de verktyg vi redan har. Oss själva och (nästan alltid) viljan att göra bra.
Att läsa på, prata med andra, försöka förstå eller söka hjälp och stöd är aldrig något dåligt men i en värld där prestation ofta väger tyngre än känsla kan det allra viktigaste ibland fördunklas av tron på något utanför oss själva. Tron på att någon annan ska lösa vår situation, komma med de rätta svaren eller visa vägen.
Men behöver vi verkligen sträva efter att bli experter?
Att bli förälder är att bli en ny människa. Eller i alla fall en ny version av den man är. Där står vi nog alla lika. Att i det navigera i den oändliga uppsjö av olika sätt att göra det på som i detta samhälle nästan tvingas på oss och samtidigt våga tro på vår egen förmåga..är naturligtvis en snudd på omöjlig uppgift. Kanske är det i accepterandet av det man kan hitta sin roll. Man kan inte bli allt och det är tillåtet och väldigt mänskligt att känna sig fram. Växa tillsammans med barnet utan krav på prestation. Finnas och med små verktyg hitta vägen. Säga stopp och erkänna vad som inte fungerar för just mig och genom att våga känna de gränserna också visa barnet att hen har rätt till sin egen historia, att uttala det som känns utan att någon godkänner och med det lära sig - vem är jag och vilka är vi.
