Visst kan man undra ibland, vem man hade varit om inte världen man föddes in i så starkt talade om för en vem man ska vara - vilka roller man ska ha? Det är naturligtvis omöjligt att fundera fram svaret på det, men att tänka kring det - både för sig själv och i det man för vidare till sina barn - är trots det inte helt onödigt, tänker jag. Det finns ju så många roller man tilldelas utan att egentligen (medvetet) godkänna dem. De tas liksom för givet och baseras ofta på faktorer som kön, ålder osv. Lite trist, enformigt och rent ut sagt korkat att kasta roller på folk sådär, men vissa av dem kanske fyllde en funktion, någonstans i historien.
Idag vet vi både mer och bättre och att vara “annorlunda” eller “unik” lyfts i många sammanhang som önskvärt, starkt och attraktivt. Det kluriga är att vi är många som upplever att kraven på att vara högpresterande, som “alla andra” och på att passa in i snäva ramar aldrig har varit högre än nu.. “Fungera som alla andra men var samtidigt helt dig själv” är en mening som får i alla fall mig lite ur balans.. Jag vill ju lära mina barn att annorlunda är bra, viktigt (och förmodligen även nödvändigt för vår överlevnad). Men sen kastar jag ut dem i en värld som visar att det där “Annorlunda” är starkt villkorat…
Med det i tankarna måste det ju vara viktigare än någonsin att prata med barnen om att vara sig själv - få vara unik? Och försöka lägga mening i det, för visst är det lätt att säga. Men lever vi verkligen med övertygelsen - vågar vi på riktigt prata om att vara annorlunda (och vad betyder det)?
Något annat som jag tänker är viktigt att verkligen prata om med barn (och även om med sig själv) är att misslyckas. Vad är det att misslyckas och kan det ibland vara bra att göra det? Förväntningen på att alla (små som stora) ska sträva efter att bli bäst på allt de tar sig för är så stor, samtidigt som misslyckandet ju är en evig följeslagare för oss alla. Vi misslyckas hela tiden och även om det just där och då ibland kan kännas som jordens undergång kanske det är bra att i alla fall bli lite kompis med att misslyckas? Blir vi inte det är kanske risken stor att vi går runt och känner oss misslyckade mest hela tiden - utan att egentligen ha misslyckats?
Vad utstrålar vi vuxna när vi misslyckas och vad säger det våra små?
