Barnrättsorganisationen Maskrosbarn har sedan 2005 arbetat med att förbättra levnadsvillkoren för de 500 000 barn i Sverige med föräldrar som har ett missbruk, en psykisk sjukdom eller som utsätter dem för våld. Kort sagt, en barnrättsorganisation med ett holistiskt grepp om utsatta barn, s.k. maskrosbarn.
Sofia har träffat Denise Madsen, grundare och stödchef för att höra mer om organisationen och hur man stöttar utsatta barn och vad man kan göra som vuxen om man tror att ett barn far illa.
Hej Denise! Vill du berätta lite om Maskrosbarn?
Maskrosbarn har funnits i 19 år och är en barnrättsorganisation som jobbar med ungdomar som har föräldrar med missbruk, som lider av psykisk sjukdom eller lever i hem med våld.
En av de saker som gör Maskrosbarn unika är att barnen kommer hit på eget initiativ. Det är de som bestämmer själva om de har behov av stöd. På andra ställen behövs ofta remiss, beslut eller diagnos för att utsatta barn ska få hjälp. Då utgår det från vården eller socialtjänstens rutiner, och inte nödvändigtvis från vad barnet själv önskar.
Vi på Maskrosbarn har kontor i Stockholm, Malmö och Göteborg och har ca 30 anställda samt ca 190 engagerade i stödverksamheterna. Maskrosbarn möter runtomkring 1000 barn om året och vår målgrupp består av ca 500 000 barn. Det är så många barn som lever med den här typen av problematik, 5-6 elever i varje klass. Det är ett enormt samhällsproblem!
På många sätt har det blivit bättre, men det tar många år att driva igenom lagförändringar och samhällsreformer. Det är långsamma processer. Även om det pratas mer om det i samhället överlag så är barnen, maskrosbarnens, upplevelse av skuld, skam och ensamhet i sin livssituation densamma.
Hur stöttar Maskrosbarn barnen, eller vad ingår i ert arbete?
Vi på Maskrosbarn gör många olika saker som sträcker sig från opinionsbildande till praktiskt arbete med ungdomar. Med opinionsbildande och påverkansarbete samarbetar vi med myndigheter och socialtjänst. Vi är en remissinstans och skriver rapporter. Sen har vi den viktiga stödverksamheten med ungdomar. Maskrosbarn har alltid jobbat med både påverkan och stöd, vilket gör oss ganska unika.
Många andra organisationer och föreningar arbetar antingen endast med påverkan och har inte lika mycket kontakt med målgruppen de arbetar för, eller bara med stöd men kan sen inte föra fram erfarenheterna från barnen på ett strukturerat sätt. Eftersom Maskrosbarn har kontinuerligt kontakt med ungdomar genom vår verksamhet blir det naturligt för oss att även fungera som deras röst.
Hur upplever du att arbetet med barn har förändrats under era 19 år som verksamma?
Under de nästan 20 år vi varit aktiva har samtalet i samhälles förändrats. När vi startade fanns inget föreningsliv som drev den här frågan, men nu finns det fler. Generellt tycker jag att det pratas mer om den här målgruppen – så kallade maskrosbarn. Barnkonventionen har blivit lag och det pratas mer om barns rätt till stöd. På många sätt har det blivit bättre, men det tar många år att driva igenom lagförändringar och samhällsreformer. Det är långsamma processer. Även om det pratas mer om det i samhället överlag så är barnens upplevelse av skuld, skam och ensamhet i sin livssituation densamma.
Du startade Maskrosbarn tillsammans med din kompis tillika medgrundare Therése under gymnasietiden. Berätta om er resa!
Jag träffade min Therése första dagen på gymnasiet i en helt ny skolan där ingen av oss kände någon. Hon ”raggade” upp mig och vi gick och fikade efter första skoldagen. Då sa hon till mig att om vi ska vara kompisar nu, då är det något du behöver veta om mig. Hon berättade då om sin hemsituation och om hennes mamma som var bipolär och alkoholist.
Det var första gången jag hörde någon i samma ålder som var så öppen om sin hemsituation, och dessutom berättade helt osentimentalt om det. Hon var rak och förklarade sin situation på ett rätt neutralt sätt och utan skuld. Då blev det genast lätt för mig att berätta om min hemsituation som bestod av en psykisk sjuk och våldsam mamma.
Vi hade båda en mycket stormig gymnasietid på grund av detta, där både socialtjänst och polisen var involverade. Att ha en vän som var i samma situation och som jag kunde prata med var ovärderligt. Att ha någon att ringa och prata med när det väl händer, mitt i natten eller på helgen. Det är ju oftast då det är som svårast.
Maskrosbarn har utklädningskläder, spel och andra aktiviteter som barnen som kommer på besök kan använda sig av.
På kontoret är det inga skor som gäller, vilket skapar en väldigt familjär stämning. Som att komma hem till en ny kompis.
Så er vänskap fick er att bli starka tillsammans, och väckte även idéen om att andra behöver samma stöd?
Ja, våra hemsituationer lugnade ner sig lite mot slutet av gymnasiet. Vi började då reflektera över hur lite, och hur dåligt, stöd vi hade fått. I princip obefintligt.
I trean fick vi sen skriva specialarbete, och då ville vi kika mer på just vår grupp- maskrosbarn- och undersöka vilken typ av stöd som fanns och hur det såg ut för den här gruppen. Sen bestämde oss att starta en stödgrupp för att andra i samma situation skulle få träffa andra.
I samband med arbetet stötte vi på många hinder för vår lilla, nybildade grupp. Vuxna sa att vi skulle låta de vuxna sköta det här och tyckte att vi var för unga. Andra som arbetade med ungdomar var rädda för att vi skulle konkurrera ut dem och ”ta” deras ungdomar.
Det här eldade bara på vår bestämdhet att starta något bra som var drivet av ungdomars faktiska behov.
Maskrosbarn har tre ben: missbruk, våld och psykisk sjukdom. Skiljer det sig från andra organisationer? Varför valde ni alla tre?
De tre olika problemområdena är så integrerade i varandra att det blir svårt att särskilja dem. För oss har det varit viktigt att inte separera de här grupperna från varandra. Många barn som lever med föräldrar med missbruk utsätts också för olika typer av våld och barn med föräldrar som lider av psykisk sjukdom kan även ha ett missbruk. Om man väljer att barn ska behandlas utefter en av dessa problemområden missar man ofta hela bilden.
Många av våra ungdomar beskriver” den viktige vuxna”. Det kan vara en idrottslärare, en kompis mamma, en tränare eller kanske en farbror som såg dem. Som vågade fråga saker och som vågade närma sig.
Vad kan man göra som utomstående vuxen för att hjälpa barn som lever med förälder som har psykisk sjukdom, missbruk eller våld?
Många av våra ungdomar beskriver” den viktige vuxna”. Det kan vara en idrottslärare, en kompis mamma, en tränare eller kanske en farbror som såg dem. Som vågade fråga saker och som vågade närma sig. Många beskriver att det ofta kändes som om många visste, men ingen vågade fråga hur det faktiskt stod till.
Det viktigaste medskicket från mig är att våga fråga, och våga fråga många gånger. Våga att följa upp, följa upp och återigen följa upp. Då vet barnet att det finns någon som bryr sig. Barnet kanske inte vågar berätta första gången, men kanske den tionde gången.
Om man då frågar och får veta, vad gör man med det förtroendet? Hur ska man reagera som vuxen?
Om man frågar, och får förtroendet att ungdomen faktiskt berättar, då kan den naturliga reaktionen vara att vilja prata med föräldrarna. Där ska man tänka efter en eller två gånger om det verkligen kommer landa i god jord och om det kan påverka barnet negativt.
Många vuxna vill å andra sidan inte bryta barnets förtroende och berätta för någon annan, men det kan ju också betyda att ungdomen inte får hjälp. Där får man ju avgöra hur allvarligt problemet är. Det finns andra aktörer som man kan kontakta i första hand utöver barnets föräldrar. Det kan var skolkuratorn, ungdomsmottagningen och är man väldigt orolig ska man göra orosanmälning till socialtjänsten.
Alla är inte medvetna om att man har som plikt att göra orosanmälning om man misstänker att något inte står rätt till. Man kan göra det anonymt, och också ringa till socialtjänsten för rådgivning.
Gör man en orosanmälan är det viktigt att berätta det för ungdomen innan, så att hen får information om vad som ska hända nu och förstår hur processen kommer att se ut.
Det viktigaste medskicket från mig är att våga fråga, och våga fråga många gånger. Våga att följa upp, följa upp och återigen följa upp. Då vet barnet att det finns någon som bryr sig. Barnet kanske inte vågar berätta första gången, men kanske den tionde gången.