Asabea Britton är barnmorska, författare, har bloggat, influencer, driver podden ”okrystat” tillsammans med sin syster Opokua Britton och sist men absolut inte minst är hon snart trebarnsmamma. Vi är stora fans av båda systrarna Britton och deras sätt att prata med barn om känslor. I sin yrkesroll, och som privatperson och mamma, möter Asabea många olika personer, stora som små, och berör stundvis känsliga ämnen som rör kroppen. Denna vecka pratar vi om just det.
Asabea britton är inte rädd för att ta snacket
”Man får känna in vem personen är och lägga det på den nivån. Jag väldigt rätt fram som person, och tycker att om man ska prata om vagina och vulva så får man hålla sig till ämnet sakligt. Jag är ganska direkt, men försöker så klart anpassa till den som är framför mig.”
Hej Asabea! Hur mår du idag?
Jag mår bra. Igår var jag extrem trött som jag var tidigare i graviditeten. Men inatt har jag sovit mycket och kan inte klaga. Redo att ta mig hemifrån snart ut i sommaren!
Du jobbar med några av livets stora ämnen- graviditet, fertilitet och kommande föräldraskap. Hur pratar du med dina patienter om ämnen som kan vara svåra eller känsliga? Är det skillnad från privata Asabea?
Det beror ju så klart vad vi pratar om och vem man har framför sig. Man får känna in vem personen är och lägga det på den nivån. Jag väldigt rätt fram som person, och tycker att om man ska prata om vagina och vulva så får man hålla sig till ämnet sakligt. Jag är ganska direkt, men försöker så klart anpassa till den som är framför mig.
Nu jobbar jag inom mödravården, där många kvinnor inte är födda i Sverige. De kan ibland vara mindre öppna om att prata om kroppen, men jag är rätt fram och säger det som det är. Jag brukar säga det- detta är en stor grej för dig men inte för mig.
Jag är nog ganska stereotyp som barnmorska så. Har absolut inga problem att prata sekret.
Barn och ungdomar ju en annan femma. Du har ju jobbat på ungdomsmottagning, hur pratar man om saker som kan verka svåra med barn och ungdomar? T.ex. känslor om kroppen och frågor som rör sexualitet?
För mina patienter gör jag det bara tydligt och poängterar att det är du som bestämmer. Idag gör jag inget som du inte vill och anpassar språket därefter. På ungdomsmottagning är det viktigt att man jobbar så, då ungdomar ofta är obekväma i situationen. Spegla den du pratar med! Och det där är svårt, ärligt talat går det inte alltid. Men man ska visa respekt och visa att det inte är jobbigt för mig.
Jag normaliserar och poängterar att här bestämmer du, inte jag. Sen finns det så klart gränser, är man väldigt orolig för sin patient måste man kanske gå steget längre.
När jag själv var ung så kändes de vuxna trygga och icke dömande på ungdomsmottagningen. Så försöker jag också vara. De har ju valt att komma dit själva och har sökt sig till en annan vuxen som de valt att prata med även om det är pinsamt eller obekvämt.
I den åldern är varje grej så stor och ny. Då är det underbart att vara en trygg utomstående vuxen. Man kan ställa direkta frågor utan att skrämmas och igen bekräfta att inget du kan säga skulle chocka mig. Jag är här för dig.
”Jag pratade kanske inte direkt om kroppen med mina föräldrar i tonåren, så det tänker jag jätte mycket på med mina egna barn. Mina föräldrar försökte på sitt sätt. Jag kanske var lite tidigare med vissa grejer än min mamma var redo för. När hon började fråga så var det lite sent.”
Har ditt sätt att prata om känslor kring kroppen ändrats sedan du blev förälder?
Jag pratade kanske inte direkt om kroppen med mina föräldrar i tonåren, så det tänker jag jätte mycket på med mina egna barn. Mina föräldrar försökte på sitt sätt. Jag kanske var lite tidigare med vissa grejer än min mamma var redo för. När hon började fråga så var det lite sent.
De i min omgivning som har föräldrar som inte dömt, där man kan prata öppet och berättar är själva väldigt naturliga med kroppen och med att öppna sig om de ämnena. Jag hade en bild av min mamma att hon aldrig gjort något fel, därför berättade jag inget. Det är jag väldigt mån om nu, att berätta när det blir fel och när jag gjort fel.
Vad vill du att dina söner, och kommande bebis, ska få med sig i livet om just detta?
Jag hoppas att de ska ärva min känsla av att vara bekväm i min kropp. Jag är ju bekväm i min kropp, även det har tagit lite tid att komma hit. Det önskar jag att kunna ge till dem- att vara fri i deras nakenhet och i deras kroppar. Det är sällan jag pratar illa om min kropp, att det ser de ju förhoppningsvis. Framförallt vi talar inte illa om våra kroppar och om oss själva i vår familj.
Några saker är lätta för vissa, och väldigt svåra och utmanande för andra. Detta gäller i synnerhet när det kommer till hur kroppen fungerar. Det vill säga, hur pratar du om kroppen och sexualitet, ämnen som för andra kan verka svårfångade, just pratbara och naturliga?
Barnen har koll på mens och barnafödande. Min son vill ibland se filmen när han föds och det är så fint. Han blir lite ledsen i skedet när han väl kommer ut och gråter, det tycker han är lite jobbigt att bebisen är ledsen. Att han kommer ut ur snippan är däremot inga problem. Där projicerar ju vi vuxna ofta.
I går frågade min andra son till exempel om spermier, hur tvillingar blir till och äggdelning. Jag blir så glad när han frågar! Graviditeten öppnar upp för dessa frågor och då gäller det att vara där och prata och normalisera. Om man själv tycker att det är jobbigt blir det ju också jobbigt.
Det jag ville göra med boken var att ge föräldrar just verktyg att prata. Om man normaliserar födslar och hur barn blir till i tidigt ålder kan man nog normalisera hela födandet i vårt samhälle.
Att prata om döden är ju en annan sån sak. Många vill inte berätta för sina barn om graviditeter om det skulle bli missfall, men det är ju ett bra tillfälle att prata med sina barn om livets skörhet. Vi valde att prata om det som att vi hoppas att det blir en bebis, men vi kan inte garantera.
”Påminn dig själv om att det här är inte pinsamt för ditt barn. De har inte lärt sig det. Det kanske är pinsamt för dig, men ditt barn tycker sannolikt inte att frågorna är laddade och svåra.”
På tal om att projicera, vilka känslor- dina egna eller dina barns- är svårast att möta tycker du?
Det beror lite på dagsformen. Det är nog svårare att möta mina egna tror jag. Men det kan ju också ha att göra hur de uttrycker sina känslor. När jag blir frustrerad är det svårt. En av mina söner kan vara ganska högljudd i sina känslouttryck. Det går för det mesta, men ibland om jag är trött kan jag bli arg och frustrerad. Då får jag dig deep i hur jag själv reagerar på hans känslor.
En sak som jag märkt i mitt föräldraskap som jag måste jobba med är att jag blir frustrerad när jag upptäcker att barnen inte förstår. Det kan jag känna igen från min pappa som blev frustrerad på mig när jag inte fattade saker. Det ligger helt hos mig och i mina egna krav på mig.
Det har verkligen blivit lättare att hantera barnens känslor nu när jag kommit längre i min föräldraroll. I början var det absolut svårare. Då kunde jag gå in väldigt mycket i min sons känslor, men nu är det lättare nu att inte gå in i gråt och skrik. Det är så klart svårare när man är ute, för då måste man ta in andras tankar. Men här hemma känns det skönt att han får ut det.
Så ja, det är nog svårare att möta mina egna känslor- för det är det man tänker att man själv ska kunna kontrollera.
Vi vet ju att du använder korten, har du något tips till föräldrar som är sugna på att börja använda sig av ett sånt här verktyg?
Med mitt yngsta barn är det mest lek och han får titta på korten och tycka att det är spännande. Där introducerar vi utan krav. Med min femåring tycker han att det är roligare att fråga. Vi lägger fram och så får han dra och gissa vilken känsla det är och förklara. Han gillar att höra exempel på vad jag har gjort, när jag var barn och gjorde något svårt eller pinsamt, så får han själv relatera.
Sen är det varierande hur mycket han orkar, det ska ju vara lust och inte tvång. Ibland lägger jag fram så får de ta om de vill. Det ska inte vara jobbigt och han får styra. Vi lägger på deras nivå.
Har du något tips som du vill dela med dig till Bonki föräldrarna? Om man själv tycker det är lite jobbigt att prata om sexualitet, relationer och kroppen?
Påminn dig själv om att det här är inte pinsamt för ditt barn. De har inte lärt sig det. Det kanske är pinsamt för dig, men ditt barn tycker sannolikt inte att frågorna är laddade och svåra.
Om det känns svårt, ta hjälp av böcker, kort, filmer, det finns så mycket att hitta! Om du själv har svårt med orden, använd någon annans istället. Så är det inte du som säger eller frågar, utan exempelvis boken.
Kort sagt, barnen bryr sig inte… Men du har chansen att sätta tonen!
