Att prata med barn i kris - intervju

Traumatiserade barn

Barn i svår kris behöver givetvis professionell hjälp, både direkt och kontinuerligt. Läkare och psykologer är självklara i exempelvis organisationer som hjälper på plats i krig och i länderna dit de krigsdrabbade flytt. Men det ena utesluter inte det andra och enligt Rädda Barnen kan alla ge psykologisk hjälp i olika sammanhang. De skriver bland annat såhär på sin hemsida:

”Kriser vänder upp och ner på vardagen och det kan kännas som att vi tappar all kontroll och tro på att det kommer att bli bra igen. Psykologisk första hjälp för barn passar i många olika situationer. Från att stötta ett enskilt barn på kvällen efter ett otäckt besked till att möta en skolklass dagen efter ett terrordåd eller barn på plats där en katastrof precis har inträffat. Precis som vid första hjälpen vid akuta kroppsliga skador så är det inget som kräver omfattande utbildning. Att bidra med tid, engagemang och lugn räcker långt!”

Rädda Barnen har även en lista som ger tips på sådant som är bra att göra när du möter barn i kris. (Det är ju så många yrken som idag innebär dagliga möten med till exempel barn som kommit från krig):

 

• Presentera dig själv och berätta vad du kan hjälpa till med.
  "Hej, jag heter..."
• Stötta föräldrar att själva ta hand om sina barn i första hand. Uppmuntra föräldrars och andra nära anhörigas tilltro till att de klarar av att lugna och visa tillräcklig omsorg även i en mycket svår situation.
  ”Kan jag underlätta för er familj på något sätt?”
  ”Vad skulle hjälpa dig att stötta ditt barn just nu?”
  ”Hur brukar du göra för att lugna ditt barn? Ska vi pröva om det fungerar nu också?”

• Tala med vardagliga ord. Undvik att själv använda starka beskrivningar och skrämmande ord som till exempel fruktansvärt, panik, hemskt.

• Bekräfta känslor och lugna. Se om ni kan hitta en avskild och lugn plats som underlättar för barn och föräldrar att ställa frågor och berätta vad de behöver hjälp med.
  ”Du verkar rädd, kan vi ta ett djupt andetag tillsammans så ska vi se sen hur jag kan hjälpa dig?”
  ”Vad tror du/ni om att vi sätter oss här en liten stund?”

• Om ett barn vill prata, ta dig tid att lyssna.
• Normalisera och förklara vanliga krisreaktioner.
  ”Det kan kännas svårt att tänka klart när vi blir rädda, ibland kan det kännas som att det bara snurrar i huvudet.”
  ”Det är vanligt att känna sig konstig när det händer riktigt läskiga saker. Kroppen kan kännas annorlunda.”

• Ta reda på vad som brukar fungera för barnet för att lugna ned sig.
  ”Hur brukar du göra när du är orolig? Vad brukar fungera för dig för att bli lugnare?”

• Avlasta från skuld.
  ”Du kunde inte göra mer, det skulle vara väldigt farligt.”
  ”Det är jättesvårt nu men jag ser att du försöker göra så gott du kan.”

• Uppmuntra barnets spontana positiva strategier.
  ”Så mysigt du har lindat in dig i filten!”
  ”Så bra att du håller i glaset!”
  ”Jag såg att du hjälpte till med att hämta pennor, så snällt gjort av dig!” 

En lista som jag tänker är bra att ha i åtanke om/när dessa möten sker. Vi kan ju alla möta ett barn i kris..

 

 

Jag har funderat mycket på det här – å ena sidan krävs så mycket specialkompetens; ett samhälle som håller och bygger upp traumatiserade barn och människor som varit med om hemska saker. Å andra sidan har vi alla ett ansvar: kan vi bidra så bör vi. Vi på Bonki vill ju alltid dela vår tro på att känsloprat är viktigt för alla och i detta ställs det ju ännu mer på sin spets. Är du bra på att känna och uttrycka dina egna känslor (och gränser) blir det lättare och mer självklart att hjälpa andra, tänker jag. Steget att sträcka ut en hand och bemöta ett barn med trauma blir inte lika långt.

En person i min bekantskapskrets är precis en sådan människa. Med stark integritet, tydliga gränser och vad jag alltid upplevt som stor självinsikt och förståelse för de egna känslorna, har hon alltid bidragit så självklart där andra ofta backar. När jag förstod att hon har jobbat frivilligt för en organisation och på olika sätt stöttat barn som kommit hit från krigsdrabbade länder blev jag inte förvånad. Om någon, så hon.

Jag hade ett litet samtal med henne häromdagen och vill så gärna dela det med er. Kanske som inspiration till mig själv, kanske som ett litet hopp om att vi kan förstå att vi tillsammans kan göra så mycket mer för att alla barn ska få möjligheten att växa upp, inte bara fysiskt överleva men också få må bra och lära sig att känna, prata och våga be om hjälp. Ingenting är faktiskt viktigare än just det.

Samtalet handlade om vikten av gränssättning och varför det är avgörande för barn att få uttrycka känslor. I detta samtal är min vän av förklarliga skäl anonym.

- Jag har alltid sett dig som liksom stark. Inte för att du (som ”stark” ofta ses) ”klarar vadsomhelst och biter ihop”, utan mer tvärtom – du kan säga högt att du inte vill, inte kan eller prioriterar annat. Jag blev inte förvånad när (en gemensam bekant) berättade att du är volontär och möter en hel del barn i kris.

- Jag ser inte mig själv som stark.. men det jag tänker är att bilden man har av sig själv spelar roll. Mina föräldrar trodde på allt jag tog mig för, dömde aldrig och vi pratade om allt..verkligen allt..utan konstigheter. Jag har alltid sett min plats som självklar, i situationer, på jobb, i relationer.. det spelar nog in. Jag lärde mig aldrig att be om ursäkt, så som jag ibland fattar att andra växt upp. Det kanske ger mig en fördel ibland.. Jag vågar ta i sådant som gör ont.

- Vad tänker du att ditt sätt och din personlighet kan ge barn i kris?

- Jag tänker inte att jag kan ge mer än någon annan men det krävs en viss grund, att man är rätt stabil i sina egna känslor. Barn känner ju när man vacklar känslomässigt. Är du mer stabil känslomässigt når du barnen bättre, kan vara närvarande och mycket kommer ”gratis” då. Men det betyder inte att aldrig få visa sina egna känslor som vissa tror! Det är osäkerheten eller när vuxna försöker låtsas vara starka som barn reagerar negativt på – inte att den vuxna har känslor.

- Vi på Bonki är ju säkra på att det är viktigt att bli känslosmart för att ha verktygen att må bra genom livet. Att börja prata känslor tidigt är bra. Men är det skillnad på hur man pratar om det som känns med barn som aldrig varit i närheten av krig och med de som varit det?

- Jag är inte psykolog och det finns säkert olika aspekter där. Med det sagt så är mitt svar både ja och nej. Å ena sidan har barn, alla barn, olika erfarenheter men har du varit med om krig behövs insatser på många plan. Å andra sidan..barn är barn. När det akuta läget är över möter vi dem som just barn. Vi finns, vi leker, vi skrattar, vi pratar, skojar, hjälper och stöttar. I skrattet till exempel möts barn som kommer från krig och barn som aldrig varit med om något liknande. Om de kan mötas där, tänker jag att alla möjligheter i världen finns att vara med och ge barn miljöer att växa i som förhoppningsvis ger dem styrka i livet – känslor är nyckeln till både välmående och att människor kan mötas över gränserna..vi möts i något som vi känner igen i varandra, där inga skillnader finns. Den världen bidrar man ju till överallt – även hemma med sina egna barn. Börja där!

Tack för kloka ord. Vi håller såklart med och vet att våra känslokort används av vuxna som jobbar med barn i kris som har haft det tufft såväl som av tusentals familjer. Kom in och kika om du inte redan har gjort det. Vi tar tacksamt emot alla frågor ni har – inga för stora att besvara!