Nu ska vi vara glada!
Känner ni igen det? Ett hurtigt (om än en aning ansträngt..) utrop av en säkert ofta välmenande vuxen som liksom inte orkar med allas olika känslor och krav längre. En utflykt är planerad och DET SKULLE JU VARA ROLIGT!!! (De flesta av oss kanske känner igen det både från barnets perspektiv, alltså vår egen barndom och från oss själva som vuxna - nog har vi stått där någon gång och bara känt “Gaaaah! Var glada nu för i……!”)
Och nej, just detta exempel är kanske inte så farligt. Det betyder inte att vi inte är inkännande, accepterar och lyssnar på våra barns känslor annars. Barnen kommer nog inte trycka undan sina känslor i livet enbart baserat på att en vuxen ibland inte fixar tusen önskemål, viljor och känslor samtidigt när något hen lagt ner tid på att planera blir kaos.
Men om vi bara använder ovanstående lilla exempel som avstamp - det är ju intressant att fundera över vårt behov av att koppla ihop händelser med en specifik känsla. När vi faktiskt vet att det är mer mångbottnat än så. De flesta beskriver till exempel inte sorg som ENBART jätteledsna känslor DYGNET RUNT. Utan mer som nyanser av massa olika känslor (många av dem såklart jättetunga). Att få barn är starkt kopplat med “hurra detta var det bästa i livet och nu är vi i en happy-happy-bubbla i minst ett år”-känslor. (Sällan exakt verklighet va..?) En flytt vi längtat ihjäl oss efter kan samtidigt skapa mycket vemod - vi tar avsked av något. Inte ens nödvändigtvis något bra - men en del av livet som betydde något.
Det enda jag egentligen vill säga är: starka känslor kommer sällan själva. Stark glädje går inte sällan hand i hand med till exempel ledsamhet/vemod/med mera.. Livet består av nyanser och där kan vi nog alla fundera lite på att sluta förvänta oss vad andra ska känna.
