Ibland tänker jag att idag är samtalen om utseende något helt annat än för bara 15-20 år sedan för bilden barn/tonåringar jämför sig med eller måste leva upp till existerar inte ens. Kroppen de ser framför sig på en skärm är på riktigt inte uppnåbar.
Samtidigt är de kanske klokare just pga att de tvingas vara källkritiska och se igenom saker och ting ganska tidigt. T.o.m. min 9-åring fattar ju att Barbie är för smal för att kunna gå om hon hade varit en verklig person och att bilderna hon ser i många sammanhang är fejk. Det vet jag inte om jag greppade i den åldern. Det var heller inget vi pratade om. Barbie fanns och vi fick bara förhålla oss till det. Idag pratar de, ifrågasätter osv. Så helt hopplöst är det nog inte. Alls.
De skeva idealen har på sätt och vis tvingat in oss i samtalen och forcerat fram en motreaktion och ifrågasättandet känns mer självklart. Det gör dock inte att man som förälder idag är mindre orolig. De fullständiga explosionerna unga utsätts för dagligen är inte en enkel match. De kommer påverkas och de kommer må dåligt. Troligtvis kan vi inte utplåna den risken.
Det vi däremot kan göra är att vara motvikten. Visa på alternativ. Prata om allt som känns, hur klurigt det än är. Kriget barnen befinner sig i kan vi inte stoppa men vi måste vara den trygga hamnen där de får landa varje kväll. Någon sa att det aldrig har varit svårare att vara förälder än vad det är idag och trots att alla generationer har stått för olika utmaningar så tänker jag att det kan ligga något i det av den anledningen att vi idag utsätter barnen för något aldrig tidigare beprövat. Vi vet ingenting men det kanske får vara okej. Alternativet att flytta långt från samhället ligger ju ganska långt ifrån de flestas verklighet. Det farliga är kanske inte att sociala medier (med mera) finns utan hur det används och hur vi vuxna förhåller oss till det. Om vi accepterar tiden vi lever i och förstår att vi faktiskt kan vara motpolen till det barnen upplever?
Jag känner nämligen själv att jag ofta befinner mig i någon slags krig om allt detta. Vad barnen får/inte får, bör/inte bör osv i all oändlighet. Men de gånger då jag känner att jag är i ett bra flöde/en bra period med barnen - vi pratar, reflekterar, både om hur världen ser ut och om känslor – så är jag mindre rädd för yttre påverkan. I samtalen får de utrymme för känslorna kring det de upplever och allt det där som står utanför min kontroll som förälder ter sig lite mindre destruktivt.
Det är ju så, att vi människor mår som allra bäst när vi får lov att känna och får utrymme att uttrycka de känslorna. Världen kommer förändras triljoner gånger till, ny utveckling kommer leda till sådant som idag skulle kallas galenskap. Vi står mitt i en Ai-revolution och vem vet hur det vi tar som självklart idag – skola, yrken etc, kommer se ut om bara några år?
Jag tror dock, att det vi kan veta, är detta: känslor kommer fortsätta finnas. Och ju mer vi går mot ett samhälle där känslolivet inte får spela med, desto större kommer behovet av att få känna och visa känslor bli. Känslor har ju nämligen den egenskapen att de inte försvinner när vi försöker radera eller ignorera dem – de antar bara nya, ofta läskigare former.
Med det sagt tänker jag att detta inte är en helt tokig tanke: är Ai-revolutionen här så kommer känslorevolutionen på köpet! (Och den är ju mer än välkommen!)
För att hjälpa den nya generationen att bli bäst på känslor - kom in och titta på våra känslokort HÄR
