Det finns miljoner situationer då jag tror att de allra flesta agerar och står upp för ett barn. Självklara situationer då ett barn far illa men också i lägen där vi är tveksamma - det handlar om barn så vi agerar ändå.
Sen finns det alla de där stunderna vi har stått på en lekplats med våra egna barn och tyst funderat över varför någon förälder fullständigt ignorerar sitt eget barn; det barnet som för stunden verkar ha tagit över lekplatsen. Ibland kanske vi vuxna tänker (eller nej - känner!) irrationellt i stundens hetta (speciellt om vårt eget barn blivit ledsen av detta barns handlingar) och tyst eller högt pyser ut våra känslor. (I vissa lägen blir det såklart nödvändigt att agera).
Med tankesättet “alla barn är allas barn” har vi ett ansvar. Men föräldraskapet är heligt och det finns nog tusen sätt att trampa fel på. Att det vi säger landar fel.
Min fundering är om vi bör öva mer på detta. Om vår egen obekvämhet inför konfrontationen med en annan förälder inte alltid är så sund. (Och jag menar givetvis inte att vi ska rusa fram till folk för allt och inget men i de lägen då magkänslan faktiskt säger "nej": våga prata).
Svåra subtila balansgångar där vi ofta agerar lite godtyckligt utifrån vårt eget läge. Hur tänker du?
