Barn som tävlar är ett känsligt ämne. Speciellt när det är på hög nivå. Mycket står på spel vid varje tävling och lägger en familj ner mycket tid och pengar på barnets aktivitet år efter år är det kanske inte så lätt att bara sluta från en dag till en annan – som det kanske inte är hela världen om barn som sysslar med en aktivitet en timme i veckan gör. Hur lätt är det för en förälder att navigera i det? När ska du pressa/pusha (alla har ju svackor..) och när bör du inse att det är stopp? Hur håller du den balansen när du investerat så mycket i barnets aktivitet? Går det att veta vad som är rätt och fel?
Är tävling alltid bra?
Det pratas en del om tävlande och en del förskolor/skolor har t.o.m. tagit bort tävlandet och understryker deltagandet som det viktiga. Andra menar att tävlande är en del av livet och det är lika bra att barnen lär sig det under trygga former – i skola och i aktiviteter de själva valt. En del barn mår ju faktiskt bra av det och kan motiveras att fortsätta kämpa med något de gillar.
Den före detta NHL-spelaren Johnny Oduya menar att vi vuxna ofta är problemet:
– Det har nästan blivit som så att en person vinner och sedan förlorar alla andra. Jag upplever det inte så. Jag har förlorat jättemycket i mitt liv. Hundratusentals gånger mer än vad jag vunnit. Det är där magin ligger, och det måste man ta tillvara på, för det är faktiskt fint. Så, hur lär vi barn att hantera förluster? Och vad händer med dig som förälder? Jag tror inte att tävlingen i sig är ett problem utan det är hur vi relaterar till den som är intressant. Det är föräldrarnas jobb att göra och om man då som förälder inte klarar av att hantera det rent emotionellt – som att min dotter eller son inte får spela i ett lag – då är den förälderns upplevelse som påverkar det barnet. Medan barnet i sig kanske mår bra av att tävla. Jag tror att vi måste börja ha konversationer om vad som händer med alla föräldrar när deras barn hamnar på bänken.
Bör vi vuxna se över hur vi reagerar på barnens resultat? Vad vi ger dem för signaler? Vi som har barn som sysslar med en aktivitet eller två i veckan, tycker det är kul men liksom inte mer än så funderar kanske inte så mycket över detta men det finns ju många barn som fastnar fullständigt i något och då är det bara för de vuxna att följa med på resan (efter bästa förmåga) antar jag.
Barn som tävlar på hög nivå
Jag bytte några ord med en mamma som dels tävlat i dans själv som ung och dels lever i tävlandet fortfarande, tillsammans med dottern som går i hennes fotspår. Deras helger går ut på antingen träning eller tävling (ofta på annan ort) och vardagarna går åt till dans – det vill säga all ledig tid innebär dans. Och spelet är högt – enligt mamman gäller det att ligga på topp hela tiden. Annars är det svårt att komma dit man vill. Annat som vänner och andra mer spontana aktiviteter får komma i andra hand.
- Hur länge har din dotter dansat och när märkte du att dansen betydde mer än en vanlig aktivitet?
- Hon har ju dansat sedan hon var fyra, då var det såklart mest en lek – något att göra. I 7-årsåldern när hennes kompis hoppade av märkte jag hur kul hon faktiskt tyckte att det var. I den åldern var det dock fortfarande på en ganska lekfull nivå men det tog inte många år innan det blev mer allvar. Hon brydde sig mycket mer om dansen än om skolan, till exempel. Dansen spelade en annan roll, det blev uppenbart. Idag är hon snart 14 och det skulle förvåna mig om hon slutar eller låter något annat ta dansens plats. Men jag hoppas såklart att jag är öppen för om det blir så, att jag aldrig lägger någon egen prestige i det. Det är hennes liv, inte mitt. Det är viktigt!
- Är det svårt att hålla någon slags balans? Har hon dagar när hon inte vill, eller säger att hon vill hoppa av? Hur förhåller du dig till det?
- Det händer faktiskt ganska sällan, men visst är det så ibland! Och ibland känner jag bara ”Nu skiter vi i det här! Det är inte värt det". Jag försöker att inte pressa, utan bara positivt uppmuntra. Det låter ju väldigt hurtigt, klart jag gör fel ibland. Men det är viktigt för mig att hon inte känner att jag bryr mig om resultaten – det är det ändå så många andra som gör. Inklusive hon själv. Jag försöker vara den trygga hamnen som hon kan landa i.. Men det är inte lätt! Jag har ju tävlat själv och vet hur det är. Dessutom vill hon ju att jag ska bry mig. Men ja..balansen är viktig.. och att prata. Vi pratar faktiskt mycket om det, om känslorna runt omkring osv! Det kanske hjälper tänker jag, om hon någon gång vill hoppa av – att hon vågar lita på sina egna känslor.
- Har du träffat vuxna som du tycker pushar på fel sätt? Som lägger något på barnens axlar som kanske inte borde vara där?
- Absolut! Men det jag upplever är ändå att både dansskolor, organisationer, föreningar och tävlingsarrangörer gör mycket för att skapa en bra miljö för barnen. Det är, tack och lov, mycket som ändå skyddar barnen idag. Och tränare och andra vuxna pratar också med barnen. Deras välmående står i alla fall oftast i fokus, enligt min erfarenhet. Sen har man ju träffat en och annan förälder där man anar att det finns en press som jag nog inte lägger, men man vet ju inte vad som sägs hemma, hur snacket går.
- Hur tänker du kring de som ifrågasätter tävlande för barn?
- Jag fattar ju absolut vad de säger! Jag har till exempel vänner som har barn på en förskola där de tagit bort tävlande. Det känns ju sunt, i alla fall för de små. Men i mitt fall har jag inte haft något val.. haha! Jag har fått följa med dit dottern tar mig – hon visar tydligt att det är detta hon lever för, i alla fall nu. Så då tänker jag att jag gör bäst i att ha ett sunt förhållande till tävlande själv. Att jag skapar något bra för henne i en ganska tävlingsinriktad värld.
Precis som mamman i samtalet säger tänker vi att samtalen är grunden i att förstå sig själv, veta när det räcker och också kunna uttrycka det. Känslokort kan hjälpa era samtal på traven och stödjer barnen i att bli just emotionellt kloka. Läs mer här.