Men utan att peka ut någon - för detta gäller alla (undertecknad i allra högsta grad); så är det ju väldigt bekvämt när livet flyter, ens egna barn gillar läget och obekymrat traskar till skolan varje dag. Inga konflikter, inga samtal från lärare. Barnet verkar trivas, behandla klasskompisarna väl och själv aldrig bli offer för taskigheter på rasten. Men ett annat barn står samtidigt på samma skolgård utan den där självklarheten, utan tryggheten och med rädsla för antingen utanförskap eller utsatthet.
I många lägen hjälper det mig att tänka “alla barn är allas barn” för det där som händer andra, hade lika gärna kunnat hända mig. Det som händer andras barn, hade kunnat hända mina.
Självklart kan vi inte alla gå in i världens alla hemskheter hela tiden men att skaffa lite perspektiv då och då kanske hjälper oss i kommunikationen med våra egna barn. För tänker vi efter, så vill vi inte bara ha “tur” - att slumpen avgör. Vi vill rusta barnen både för eventuella orättvisor de själva kan drabbas av (våga berätta) och för att kunna stå emot grupptrycket när andra ger sig på någon (och våga berätta).
Varje år när skolan sätter igång igen efter sommaren tänker jag på detta. Någon kommer stå där med ont i magen för vad som kan hända, någon kommer fortsätta känna sig osynlig och betydelselös och någon kommer ännu en termin sätta skräck i någon annan.
Så - skolstart! Dags att göra kampen om alla barns rätt till en trygg skolgård till vår egen?
