I boken “Lotsa barn” skriver Lars H Gustafsson: “Jag saknar reflektionen i vårt samhälle. Alltför mycket känslor irrar tygellösa omkring, alltför många åsikter framförs utan lyssnande eftertanke, alltför många ord flyter ihop till ett meningslöst brus, alltför mycket musik skvalar och försvinner.”
Tidigt känner det lilla barnet känslor och språket hjälper till att sätta ord på dem, skriver han.
“Men det räcker inte med förmågan att lyssna inåt och att äga ett språk. Det krävs också, som vid allt kunskapssökande, ett intresse för saken. Om jag ska bli bättre på att förstå mig själv och mina känslor måste jag vara beredd att lägga ned en del tid och arbete på att förkovra mig!”
Gustafsson menar att det idag finns så oerhört mycket som pockar på vår uppmärksamhet, så att tiden för just reflektion - inåt, i samtal, eftertanke, inte längre finns i samma utsträckning.
Jag tänker: såklart vårt känsloliv blir lidande..när vi skalar bort något som tidigare utgjorde en stor del av livet (reflektion, eftertanke). Skärmtid och självhjälpsappar i all ära. Men hur mycket behöver vi faktiskt stänga av helt för att den (kanske) livsnödvändiga reflektionen inte ska gå förlorad? Naturligtvis har ingen svaret. Men jag tänker att vi i alla fall inte får vara rädda för frågan.
Lars H Gustafsson är barnläkare och författare
