Kämpar du, lik som jag, med känslan av att sommaren inte riktigt blev som du hade önskat, nu när den sjunger på sista versen? Ska vi sätta oss ner en stund och stämma av läget?
För det första (och jag pratar även till mig själv!) - nej, saker blir sällan som man föreställer sig. Ibland blir de jättemycket bättre och ibland blir de rejält mycket sämre (och ganska ofta någonstans däremellan). Man brukar väl säga att det är just det som är livet? Det vi inte planerade.
Med det sagt, så vet jag (och du) att det kan kännas värdelöst ändå. Kanske till och med utan synliga anledningar? Barnen var nog rätt glada i alla fall de flesta dagar, även om vädret lämnade mer att önska så badades det hejvilt och x antal glassar hann ni också med.. Nu spånar jag bara men precis såhär är det ju. Alltid, året runt. Vissa år är bättre och vissa sämre. Ibland finns det konkreta anledningar till varför livet var tufft under en lång period och andra gånger kanske det inte direkt finns något att peka på. Det var jobbigt helt enkelt.
Varför sätter vi sommaren som någon slags parantes i livet? Då ska det minsann levas och mås! Oavsett hur livet har varit under vintern och våren så ska vi plötsligt stiga in i någon slags sommarskrud dagen barnens sommarlov sätter igång och liksom…”vara lyckliga”..? Nej, säger jag (argt till mig själv, lite försent…) - låt oss krossa det. Sommaren är precis lika mycket liv som resten av året och ibland kan vi förändra det som känns (eller hur vi reagerar på det) och ibland behöver vi nog acceptera läget. Det blev som det blev - och det är ok. Jätteok. Finns det saker du kan göra för att skapa en fantastisk höst - gör det. (Men var inte för hård mot dig själv eller livet).
