Det finns otaliga artiklar, inlägg på sociala medier och massa info på nätet med tips på hur man skapar en fin sommar med barn utan att det behöver kosta något. Många orter/städer har gratis arrangemang för barn nästan dagligen under sommarlovet.
Min tanke är att rikta fokus bort från alla sådana tips en stund och fundera lite kring acceptans och skuld. För skulden kommer ofta, när “alla andra” har möjlighet (att åka utomlands/ha sommarstuga/bada varje dag/köpa oändliga mängder glass/umgås med barnen osv) och acceptans är i många fall nödvändig - för att få en fin sommar utifrån den egna situationen.
Den välkända Sinnesrobönen innehåller orden “ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” och visst låter det klokt och vackert men hur hittar man den sinnesron, det modet och det förståndet när mycket av det vi upplever runt omkring oss talar för att vi ska känna motsatsen?
Kanske kommer acceptansen stundtals, som en strimma lugn - “Jag gör ok, vi har det ok”. Kanske knackar skulden på lika ofta - “Varför kan inte VI” eller “jag borde göra bättre”.. Är skuld någonsin konstruktivt (i de fall då fel inte begåtts)? (Tar den oss någonstans?) Och är det möjligt att acceptera ett läge (till exempel begränsad ekonomi/ingen semester/ledighet) samtidigt som man önskar att det vore annorlunda?
Hur pratar vi med barnen om allt detta? (Varför kan grannarna men inte vi (eller tvärtom)?) “Livet är orättvist” blir väl ändå lätt en floskel att luta sig mot, när argumenten tryter? Räcker det? Om inte - hur ger vi dem verktyg att förstå? (Ibland kanske man måste börja med sig själv).
