Sömn. Innan man blir förälder berör det bara en själv och visst lider många (även icke föräldrar) av olika typer av sömnproblem - men diskussionerna kring det blir sällan särskilt långlivade. Sekunden man blir förälder får sömn en helt ny mening.
Det provocerar. Att säga “Hen sover bra” om sitt nyfödda barn kan vara ett effektivt sätt att skaffa ovänner. Eller i alla fall skeptiska blickar. För det kan väl inte vara så att någon annan har ett hemligt recept på sömn som jag har missat..? (Det måste vara en slump!)
Det finns naturligtvis miljoner saker att säga om hur man gör. Det finns också miljoner olika barn. Det är med andra ord inte alls konstigt att den heliga sömnen fungerar olika i olika familjer.
Men något kanske vi ändå gör fel. Som med så mycket annat i föräldraskapet fastnar vi ofta vid att det finns en lösning, en universell sanning - något som är applicerbart på allt och alla. Gör man bara så, så har man klarat uppgiften.
Samtidigt vet vi (för vi har alla upplevt det) att det är aldrig så svårt att sova som när vi känner att vi måste. Men sömn är ju ingen uppgift att klara, det finns inget hur man gör. Det finns däremot förhållningssätt som fungerar i en familj - men inte alls i en annan. Som med allt annat vet vi oftast en bråkdel av hur livet ser ut hos grannen, men vi är snabba att döma utifrån att vi vet allt.
Ibland gör man på ett visst sätt för att man måste - livet man lever fungerar så. Ibland har man möjlighet att flyta med utan att förhålla sig till exempelvis klockan. Tänk om vi kunde mötas där, lyssna och ta bort vårt ihärdiga letande efter rätt och fel. Prata och få lov att undra (och kanske lära) utan att vara i opposition.
Att göra föräldraskapet till en tävling skapar nog ändå bara förlorare.
