Jessica Hallbäck är konstnär, grafisk formgivare, journalist (med mera!) och mamma till fyra barn på 2, 3, 13 och 16. Snart blir barnen fem och jag fick en pratstund med Jessica om föräldraskap, att vara en bra förebild och att prata känslor med barnen. Jessica är för mig en fantastisk föräldraförebild som gått sin egen väg och är mån om att med kärlek ge de egna barnen styrka att göra detsamma.
"Det har inte alltid varit lätt att ta sig fram och inte göra som alla andra.. inte vara anställd och sitta vid ett skrivbord. Jag har haft jättesvårt för det. Ta egna vägar i det och våga tro på att det går, så att man inte behöver göra som alla andra för att få finnas."
Hej Jessica! Ditt konto på Instagram är så himla fint och inspirerande! Ni ser ut att ha det så mysigt. Du har fyra barn och ett i magen! De yngsta är ju ganska små ännu, men pratar ni mycket känslor hemma?
Ja vi pratar mycket känslor. Jag kommer ihåg när mina äldsta var små, när man började prata om känslor..att de ska veta att det inte alltid bara är en känsla utan det är alltid fler känslor, sådana saker. Att man känner fler saker samtidigt – man är inte bara ledsen, utan kanske ledsen och arg eller ledsen och besviken. Det har jag jobbat mycket med och gör fortfarande. Vi pratar ganska mycket känslor och om hur det är. Jag och min sambo har ibland lite olika inställningar. Jag kanske kan vara lite för mycket typ ”oj är du ledsen!” men man ska nog inte alltid bekräfta varenda känsla..så de får uppmärksamhet genom att visa starka känslor.. Vi diskuterar det ganska mycket, och har försökt möta varandra i hur man ska bemöta..
Hitta en balansgång där…
Ja men precis! Det var roligt, jag pratade faktiskt med en terapeut om hur man ska förhålla sig..jag tycker ju att så fort barnen visar minsta lilla, kanske har slagit i armen nånstans.. ”ojojoj hur gick det?” och min sambo tycker inte att man ska ge så mycket uppmärksamhet till allt som händer. Då sa den terapeuten att vi behöver hitta någon slags mellanväg för det är ju inte bra att liksom förstärka alla känslor hela tiden, samtidigt som man ju ska bekräfta.
Ja det kan ju verkligen vara svårt! Också lite beroende på vad man själv bär med sig hemifrån och allt det där..
Ja men verkligen, det är ju jättesvårt! Hur man själv hanterar sina känslor och har lärt sig att hantera känslor osv, så det är komplext!
Du har ju barn i väldigt olika åldrar, har sättet man pratar om känslor (förskola, skola, samhället i stort) förändrats sedan de äldre var små, tycker du?
Ja det känns som att det började bubbla lite när mina stora var små. Att det började komma lite böcker på ämnet och så. Jag har ju inte jättekoll på hur det såg ut innan barnen kom, men det kändes som att det var lite nytt då.. Och det pratas ju mer och mer om det. Även psykisk ohälsa, att det hänger ihop med det. Att lära känna sig själv. Psykisk hälsa behöver ju mycket mer resurser! Det borde ju ingå i den pedagogiska utbildningen för lärare osv om psykisk hälsa och hur man bemöter olika typer av personer. Det finns mycket kvar att göra. Men att prata känslor hemma är ju en bra bit på vägen!
Ja verkligen! Jag förstår att ni använder känslokorten hemma?
Ja, de minsta är ju så små men de går runt med korten hela tiden och mina tonåringar tycker att det är jättekul att prata med småbarnen om känslor, att läsa på känslokorten!
Åh vad fint! Att de större kommunicerar med de små med hjälp av känslokorten!
Ja det blir lite som en lek av det också! ”Hur ser man ut när man är arg?” eller ”Hur ser man ut när man är ledsen?”
Varför tror du att det är viktigt att prata om känslor med barnen?
Jag tänker att det handlar om att lära känna sig själv och sitt känsloliv och att kunna sätta ord på vad man känner är viktigt för måendet.
Ni väntar ju barn, pratar ni om barnens känslor kring det, att få ett nytt syskon?
Den yngsta förstår ju ingenting om det..haha men med treåringen pratar vi lite om det, fast det är ju lite för abstrakt. Vi pratar om att vi längtar och jag tänker att det kommer nog bli mycket känslor när bebisen kommit och då kommer vi ju prata, för det kommer nog vara MYCKET känslor!
Hur tänker du att man som förälder kan vara en bra förebild för sina barn?
Jag har haft så mycket prat nu med äldsta om gymnasieval och att välja utifrån sig själv eller utifrån andra och att man ska vara trygg med sig själv och lita på sig själv – på sina egna känslor..
Det måste ju vara så svårt, ju äldre de blir, det där..
Ja jättesvårt..att vara tonåring är ju fruktansvärt tyckte jag i alla fall och att hitta sin väg fram i det och lita på sin egen magkänsla..göra det man själv vill och inte det man tror att andra vill..
Ja det hör ju verkligen till att vara en bra förebild, att stå för det när det kanske känns som att hela världen skriker något annat..
Precis. Jag känner såhär, jag har ju själv gått min egen väg och det har inte alltid varit lätt men då gör man inte våld mot sig själv i alla fall.
Jag tänker att mycket av dina erfarenheter, det du gjort som konstnär och annat, tar du med dig i ditt föräldraskap, att stå upp för det man tror på! På tal om att vara en bra förebild.
Ja det gör jag ju. Det har inte alltid varit lätt att ta sig fram och inte göra som alla andra.. inte vara anställd och sitta vid ett skrivbord. Jag har haft jättesvårt för det. Ta egna vägar i det och våga tro på att det går, så att man inte behöver göra som alla andra för att få finnas. Och så tänker jag att om jag är en sån person så har jag ju antagligen barn som dras åt det hållet också så de får kanske lite försprång i att det är okej att inte gå en spikrak väg. Även om de bara ”Mamma kan du bara ha ett vanligt jobb!” haha
Har din syn på föräldraskap förändrats sedan du själv fick barn?
Ja det är väl det klassiska, hur man tror att man inte ska ge socker, inte sätta en skärm framför näsan och sådana saker. Så gör man det ändå. Nu var det ju så längesedan jag fick första barnet men jag hade ju 100% mer uppstyrda tankar om hur det skulle vara att vara förälder än vad det har blivit. Så det har väl förändrats tänker jag. Det är så roligt, för mina två första barn är med en annan pappa, och min sambo, alltså pappan till de yngre hade inte barn sedan innan. Så jag fick ju uppleva hans tankar kring att ha barn och sen se hur det blev för honom. Det var ju väldigt roligt hur det också förändrades..
Haha ja, hur det inte helt blev som han tänkte kanske..
Nej precis, i hans huvud så skulle vi vara mycket mer strikta med sötsaker till exempel, eller med rutiner. Nu har vi ändå ganska mycket bra, han gillar rutiner, men ja, det var lite roligt att se ändå..
Ja, det där upplever nog de flesta när de får barn. Livet sker ju samtidigt, vilket man inte hade med i beräkningen..
Ja dygnets timmar är ju begränsade.
Upplever du några oväntade känslor som förälder?
Det är ju överväldigande hur mycket man är beredd att skydda sina barn. Att modersinstinkten är galen!
Svår fråga kanske, men vilken typ av förälder är du? Hur ser du dig som förälder?
Mina stora barn har alltid sagt att jag inte är som alla andra föräldrar. Jag har varit en sån som har tagit med mina barn på allting och gör fortfarande. Jag försöker tänka att de är en del av mitt liv, att man fortsätter. Men sen så blir man ju mer och mer begränsad ju fler barn och det blir svårare att ta med dem på saker.
Jag är nog en ganska avslappnad förälder, att jag tar det som det kommer. Barnen är en del av livet! Jag gör inte så stor grej av att jag är förälder tror jag.
Tusen tack Jessica för ett fint samtal!
Jessicas instagram: hemmahosjessicahallback
och jessicahallback
Jessicas hemsida: jessicahallback.se
