Jag har pratat med Pernilla som vill leva så öppet som möjligt med hur det är att må dåligt. Pernillas barn, snart 6 och 4, vet att deras mamma har det tufft i perioder – Pernilla pratar om det med hjälp av sagor och våra känslokort. Genom att lägga det på den nivå som fungerar för dem – åldersmässigt och utvecklingsmässigt, vill hon skapa en miljö där de själva ska kunna uttrycka känslor och bli empatiska, känslosmarta individer.
Pernilla studerar till webbkommunikatör och jag kom i kontakt med henne efter att hon visade upp en film hon har gjort där hon och barnen använder känslokorten.
Hej Pernilla! Vi började prata när du publicerade en jättefin liten film du gjort om våra känslokort. Som jag förstod det använder ni korten hemma för att lättare kunna prata om känslor och det som är jobbigt. Vill du berätta mer?
När jag frågar “Hur mår du? Varför gjorde du så? Är det något som är fel?”, så blir svaret allt för ofta “jag vet inte”. Det är svårt att sätta ord på sina känslor, man vill inte säga att man blev ledsen över något och bli ifrågasatt. Det är lättare att vifta bort med ett “jag vet inte”.
Därför fastnade jag för Känslokorten så fort jag såg dem, det är en tydlig bild och ett ord. De behöver inte ens veta vad som står, utan de tittar på bilden och kan säga “så mår jag”. Om de fastnar och inte vill prata kan jag ta fram ett kort och säga “hade detta hänt mig hade jag känt såhär”. När jag visar att jag också har känslor, hur dumt det än låter, känns det som att de förstår att det är okej och kan sen berätta vidare. När vi bekräftat känslorna går vi igenom dem “Var känns det i kroppen när du är ledsen?”. Vi avslutar alltid med att säga att det är helt okej att känna på det viset och vi är stolta över att de delade med sig.
Ibland används dem till djupa samtal om något som hänt på skolan, och ibland visar de upp kortet “arg” när jag inte ger dem godis mitt i veckan.
Du berättade för mig att du tycker att det är viktigt att barnen vet hur föräldrarna mår, att de till exempel förstår hur det är när en förälder lever med psykisk ohälsa eller diagnos. Vill du berätta mer om hur du är öppen med dina barn?
Barn förstår mycket mer än vad man tror och vet definitivt när man döljer något för dem. Sen gäller det självklart att anpassa sig efter barnens nivå. Jag skulle aldrig säga till barnen att jag har varit självmordsbenägen och försökt begå självmord när jag var yngre.
Jag gick in i föräldraskapet med förhoppningen att jag skulle vara “frisk”, mitt liv var ju så bra. Jag försökte hålla alla negativa tankar borta, men det gjorde istället att jag bröt ihop allt mer ofta. Jag fick panikattacker framför barnen innan de ens fyllt ett år. De blir såklart rädda för de förstår inte vad som händer. Jag kämpade på och balanserade allt så gott jag kunde med privatliv, studier och jobb.
Nånstans där på vägen började jag tröttna på att må såhär. Som barn hade jag fått höra att alla mår dåligt, varför är det så svårt för mig? Då bestämde jag mig för att göra en neuropsykiatrisk utredning. Efter ett år hade jag fått diagnoserna
- ADD
- Social fobi
- Panikångestsyndrom
- GAD (generaliserat ångestsyndrom)
- Dystymi (Kronisk depression)
Det var en befrielse att få diagnoserna, att förstå hur jag fungerade och hitta verktyg för att må bättre. Att kunna sluta lägga skulden på mig själv för att jag alltid varit svag, när jag egentligen bara tvingats vara starkare än vad jag är.
Eftersom jag själv är snabb med att skuldbelägga mig själv, tänkte jag att mina barn kanske fungerar likadant. Många av mina diagnoser är ju genetiska. Då bestämde jag mig att jag måste förklara för dem hur det ligger till, jag ville fånga upp dem tidigt.
Jag började berätta sagor som handlade om mig och saker jag varit med om. Jag använde andra namn och istället för diagnoser var det kanske monster som bara behövde en kram. När jag sen hittade era känslokort kände jag att det var ett bra verktyg för att förklara mitt mående på barnens nivå. Det blev första användningsområdet, att kunna förklara mina känslor för barnen. Det var bara en bonus att de också började kommunicera med dem.
Upplever du att ditt förhållningssätt kring detta krockar med övriga samhället? Vad tycker du att vi kan göra mer för att synliggöra och normalisera t.ex. psykisk ohälsa?
Många blir faktiskt förvånade när jag berättar att barnen känner till mina diagnoser. Jag har sagt till barnens pedagoger att vi är helt öppna med det, så det är inte konstigt om det kommer på tal. Jag upplever då att de blir lite obekväma.
Det är ingen som vill må dåligt, men det är det många som gör. Flera försöker få “oss” med psykisk ohälsa att känna sig bättre till mods, men det slår fel och förminskar vårt mående “Det sitter bara i huvudet, det är ju inte så egentligen, alla kan ha en dålig dag”. Likadant som att säga att ADHD är en superkraft, nej, snarare en funktionsnedsättning (variation). Man behöver inte alltid hitta positiva nämnare i en dålig situation. Ibland är det bara skit, rent ut sagt, och det måste vi prata om. För om vi inte pratar om jobbiga saker. Hur ska vi lära barnen hantera jobbiga saker?
Har du tips till andra vuxna som lever med barn, som kanske är rädda att visa hur de mår? Hur kan vi ta oss ur gamla föreställningar om att vi vuxna ska "bita ihop och vara vuxna"?
Precis som jag nämnde tidigare, förstår barn mer än vad man tror. Därför tycker jag att man borde berätta hur det ligger till istället för att barnen ska låta fantasin skena iväg. De kanske börjar misstänka att man mår dåligt på grund av dem, att de har gjort något fel eller att man inte tycker om dem.
Psykisk ohälsa är som vilken annan diagnos som helst. Kraven som jag hade på mig själv att kontrollera mina panikattacker är orimliga egentligen. Hade jag haft epilepsi hade jag inte ställt krav på att sluta krampa. Det hade ingen annan heller gjort.
Slutligen vill jag poängtera att det är jätteviktigt att man inte lägger över ansvaret för ens mående på barnen. Jag är noga med att säga att det inte är barnens fel att jag mår på det här viset, att det inte är deras uppgift att se till att jag mår bra. Utan mamma ska kontakta sin doktor, som hjälper mamma jättebra. Egentligen psykolog, men de förstår ordet “doktor” bättre.
Klart att barnen vill hjälpa till när mamma är ledsen, men de ska inte ta över min oro och tro att de kan ta bort ohälsan. I stunden när jag är ledsen hämtar de gosedjur till mig, erbjuder de bästa kramarna och säger att jag är bäst. Rädslan över att förstöra deras barndom ersätts mer och mer av lyckan över att se att man lärt dem något viktigt i livet. Empati.
Ni hittar Pernilla på TikTok under namnet @AnxiousMilla där hon gör videos om psykisk ohälsa.
Känslokort kan hjälpa i samtal med barn. Läs mer HÄR
