Emotionell intelligens hos barn
Emotionell intelligens hos barn är förmågan att känna igen, förstå och uttrycka känslor – sina egna och andras. Den är inte medfödd, och den är inte något ett barn antingen har eller saknar. Den byggs i vardagen, i relation till vuxna som sätter ord på det som händer inuti, och den fortsätter utvecklas långt upp i tonåren.
Begreppet används idag om allt från ledarskapsutbildningar till förskolepedagogik. När det handlar om barn är innebörden mer konkret än den ofta låter: det handlar om att förstå vad man känner – och att få hjälp att göra det.
Vad menas egentligen med emotionell intelligens?
Uttrycket spreds i mitten av 1990-talet genom psykologen Daniel Golemans bok i ämnet. Den forskningsmodell som ligger bakom formulerades några år tidigare av psykologerna Peter Salovey och John Mayer, som beskrev fyra förmågor:
- Uppfatta känslor – att lägga märke till känslor hos sig själv och andra, i ansikten, röstlägen och kroppen.
- Använda känslor – att låta känslor hjälpa tänkandet, till exempel genom att märka att oro gör en mer uppmärksam.
- Förstå känslor – att veta vad känslor betyder, hur de hänger ihop och hur de förändras över tid.
- Hantera känslor – att kunna förhålla sig till det man känner utan att bli överväldigad.
Ordningen är inte slumpmässig. Att hantera känslor kommer sist, och vilar på de tre förmågorna före. Det är värt att stanna vid, eftersom mycket av det vi säger till barn börjar i fel ände.
Är det sant att EQ är viktigare än IQ?
Det påståendet återkommer ofta, och det bör tas med en nypa salt. Det härstammar från populärvetenskapliga framställningar snarare än från forskningen, och det finns inte starkt stöd för att emotionell intelligens skulle förutsäga framgång bättre än kognitiv förmåga.
Det som däremot har stöd är mer specifikt – och mer användbart. Barn som förstår känslor väl har i genomsnitt lättare i kamratrelationer, klarar skolstarten bättre och hamnar i färre konflikter. Sambanden är tydliga men måttliga. Emotionell förståelse är en av många faktorer, inte en förklaring till allt.
Skillnaden spelar roll. Målet är inte att optimera barnet.
Det är att göra barnets inre liv begripligt för barnet självt.
Hur utvecklas emotionell intelligens – ålder för ålder
Utvecklingen följer ingen exakt tidtabell, men den följer en riktning. Ungefärligt ser den ut så här:
- 1–3 år. Barnet känner starkt men har få ord. Känslor visas i kroppen och i beteendet. Den vuxnas uppgift är att benämna: “Du blev arg när tornet ramlade.”
- 3–6 år. Orden kommer. Barnet börjar kunna säga glad, ledsen, arg och rädd – men förstår ännu inte att man kan känna två saker samtidigt.
- 6–9 år. Barnet börjar förstå att andra kan känna något annat än det själv gör. Empatin blir mer aktiv, och jämförelser med kompisar tar plats.
- 9–12 år. Blandade känslor blir begripliga – att vara både glad och nervös inför samma sak. Barnet börjar också dölja känslor medvetet.
- 12 år och uppåt. Känslorna blir intensivare samtidigt som förmågan att reglera dem fortfarande utvecklas. Identitet, tillhörighet och skam väger tungt.
Att regleringen mognar sist är inte ett tecken på att något har gått fel. De delar av hjärnan som styr impulskontroll är inte färdigutvecklade förrän en bit in i tjugoårsåldern.
Varför hjälper det sällan att säga “lugna dig”?
När ett barn befinner sig mitt i en stark känsla är förmågan att resonera tillfälligt nedsätt. Uppmaningar som “lugna dig” eller “det är inget att bli ledsen för” landar därför sällan. De säger till barnet att känslan är fel, i ett läge där barnet inte kan göra något åt den.
Det som faktiskt tycks hjälpa är enklare: att sätta ord på känslan. Att benämna det man känner dämpar den fysiska stressreaktionen mätbart – ett fynd som ibland sammanfattas som name it to tame it. Ett barn som får höra “Du blev besviken” får både en förklaring och sällskap.
Barn regleras först av vuxna, och lär sig reglera sig själva genom att ha blivit reglerade tillräckligt många gånger. Lugnet lånas innan det ägs.
Fem sätt att stärka barnets emotionella intelligens i vardagen
1. Benämn känslor innan de blir stora
Det är lättare att prata om en känsla som precis har börjat än om en som redan tagit över. “Du ser trött ut i kroppen.” “Det där gjorde dig glad.” Små observationer, utan krav på svar.
2. Använd fler ord än glad, arg och ledsen
Besviken. Orättvist behandlad. Generad. Lättad. Ivrig. Ensam. Ju mer precist ett barn kan beskriva vad det känner, desto lättare blir känslan att hantera – forskningen kallar det emotionell granularitet. Vi har samlat 21 känslor förklarade var för sig om ni vill ha orden färdiga.
3. Prata om känslor när ingenting har hänt
Middagsbordet, bilen, godnattstunden. Samtal som inte ska lösa något är ofta de som ger mest, eftersom barnet inte behöver försvara sig.
4. Berätta om dina egna
“Jag blev stressad i morse. Det hade inget med dig att göra.” Barn lär sig mer av att se en vuxen hantera en känsla än av att få den förklarad.
5. Låt frågan vara viktigare än svaret
“Hur kändes det i kroppen?” “Har du känt så här förut?” “Vad tror du att den känslan behövde?” Frågor utan rätt svar är trygga frågor. Det är just därför de fungerar.
Vad gör du när barnet inte vill prata?
De flesta råd om barn och känslor förutsätter ett barn som svarar. Många barn gör inte det.
Tystnad är sällan ovilja. Oftare betyder den att orden inte finns än, att situationen känns granskande, eller att barnet behöver mer tid än samtalet ger. Det som brukar hjälpa är att ta bort blicken – prata sida vid sida i bilen eller under en promenad i stället för ansikte mot ansikte – och att erbjuda i stället för att fråga: “Jag tänkte på dig när det där hände. Säg till om du vill prata.”
Vissa barn uttrycker sig hellre genom att rita, skriva eller leka än genom att prata. Det är inte ett sämre sätt. Det är ett annat sätt.
Hur vet du att det fungerar?
Inte på att utbrotten upphör. Ett barn med god emotionell förståelse blir fortfarande argt, ledset och överväldigat.
Tecknen är mindre dramatiska: barnet börjar säga vad det känner i stället för att visa det, återhämtar sig något snabbare, och kommer tillbaka efteråt för att prata om det som hände. Ibland märks det först när barnet sätter ord på någon annans känsla.
Det är långsamt arbete. Det är också förebyggande arbete – språket byggs medan det är lugnt, och används när det inte är det.
Vanliga frågor
Kan man träna emotionell intelligens hos barn?
Ja, men inte som en färdighet man övar isolerat. Den utvecklas genom upprepade erfarenheter av att bli mött i det man känner. Det som går att påverka är hur ofta känslor benämns, hur de bemöts och hur många ord barnet får tillgång till.
Vid vilken ålder bör man börja?
Så tidigt som barnet har känslor, alltså från början. Innan barnet har ord är det den vuxna som benämner. Från omkring tre år kan barnet börja delta i samtalet självt.
Vad är skillnaden mellan emotionell intelligens och känslohantering?
Emotionell intelligens omfattar både förståelsen och hanteringen. Förståelsen kommer först. Barn behöver veta vad de känner innan de kan göra något åt det – vilket är varför krav på kontroll sällan fungerar på små barn.
Behöver man verktyg för att prata om känslor?
Nej. Det viktigaste är en vuxen som lyssnar. Verktyg som samtalskort kan däremot göra det lättare att komma igång, särskilt när orden inte kommer av sig själva eller när samtalet lätt fastnar i logistik.
Att börja
Emotionell intelligens låter stort. I praktiken består det av korta, oglamorösa stunder: en fråga vid middagsbordet, ett ord som sätts på något svårt, en vuxen som inte skyndar vidare.
Bonkis kortlekar är byggda för just de stunderna. Frågorna är utvecklade av leg. psykolog Ida Welbourn, och finns från 3 år upp i vuxen ålder – börja med Jag i Mig för de yngsta, eller se hela sortimentet.