Opokua Britton är sjuksköterska, doula och hypnobirthinginstruktör. Hon kan titulera sig författare och hon har podden Okrystat med sin syster Asabea Britton - och har flera projekt på gång! För mig är Opokua en stor föräldraförebild och inspirerar på massa olika sätt på kontot @curlydoula på Instagram.
Jag har pratat med Opokua om föräldraskap, känslor och sådant som inte alltid blir som man tänkt sig.
Hej Opokua! Vill du berätta lite om vad du gör?
Jag är sjuksköterska först och främst och så är jag doula. Och så är jag hypnobirthinginstruktör och har podden Okrystat med min syrra!
Hur ser familjen ut - hur gamla är barnen?
Jag har en man och så har jag ett 16-årigt bonusbarn och en 6-årig dotter och en ett-årig son.
"Ibland så kan jag tycka att det är så självklart att man ska vara glad, att man tänker att det är liksom grundkänslan, men så är det ju absolut inte alltid"
Vilka oväntade känslor upplever du som förälder?
Jag tror att jag, även fast jag hade hört talas om det, så var jag inte riktigt beredd på hur mycket dåligt samvete jag skulle ha. Och det kom lite senare, nu när sonen fyllde ett ungefär, då har jag känt av det.
Ja verkligen, det är ju en av de där grejerna man hört men inte riktigt kan ta till sig innan man är där själv..
Nej..man hoppas ju att man ska slippa förstås men…
Mm det kommer nog för alla det där, oavsett hur ”rätt” eller ”fel” man gör.. Pratar ni känslor med barnen hemma? På vilka olika sätt gör ni det?
Jo, med min dotter så har vi använt känslokorten ganska mycket. Nu ska hon börja skolan. Hon pratade igår om att det känns helt sjukt att hon bara har två veckor kvar av förskolan. Då frågade jag ”Var känns det nånstans?” och jag försöker vara öppen för att man får vara arg, vara ledsen och jag försöker vara tillåtande för både de jobbiga och de roliga känslorna. Men även om man är arg och ledsen får man inte vara otrevlig eller taskig mot någon. Så det pratar vi om, och sen ettåringen har det väl inte varit så mycket samtal med kan jag ju inte säga..haha
"Jag ville visa honom att ”Jag ser dig och jag älskar dig och just nu har vi ett annat fokus men jag ser fram emot att det ska vara mera du och jag”"
Den kommunikationen sker kanske mer på andra sätt.
Exakt. Och med 16-åringen är det ju lite svårare nu i alla fall för han är knappt hemma men att försöka att om han är ledsen, visa att det är lugnt..det är okej att gråta.. och mycket det här med att vara ärlig med vad du känner, framförallt mot dig själv. Det har jag försökt trycka lite extra på!
Vad önskar du att prat om känslor kan ge barnen?
Jag tänker att det ger trygghet. Att man inte försöker fly från sina känslor och jag tänker, när man är ledsen eller arg - att det anses vara något dåligt som man ska försöka undvika. Det går ju liksom inte att undvika förstås och man lär sig något av de jobbiga känslorna. Att försöka vara bekväm i att ”Det suger nu”..att inte försöka rymma från det. Man märker ju efter ett tag att det släpper taget av sig självt.. och sen kanske det kommer tillbaka men inte lika intensivt som när man försöker undvika, för då ligger det ju och pyr i en hela tiden.. Så tänker jag, liksom att ja..våga känna sina känslor! Helt enkelt! Och även de bra känslorna! Ibland så kan jag tycka att det är så självklart att man ska vara glad, att man tänker att det är liksom grundkänslan, men så är det ju absolut inte alltid..och liksom uppskatta när du är glad och acceptera när du inte är glad.
På tal om känslor! Jag har förstått att du och din man gifte er nyligen, men det var tredje gången! Det låter så himla fint – att fira kärleken med bröllop flera gånger! Jag tänker att vi ofta är rätt dåliga på att visa det som känns eller på att fira de stora känslorna. Vill du berätta?
Ja jag tror att dels så vet jag att min man avskyr sin födelsedag, så då ville jag göra något på hans födelsedag som inte hade med själva födelsedagen att göra så att han skulle kunna ha något positivt att tänka på när den väl kommer.. Och i år har vi varit gifta i tio år så då kändes det här ju perfekt – jag överraskar honom med ett bröllop och det känns som att det var extra viktigt att göra något fint för det som har varit - med båda barnen..första året.. det blir så mycket fokus på barnen och att försöka få ihop någon typ av vardag, ännu mer nu när barnen är fler, att liksom bara hålla sig flytande på något sätt. Att ta hand om förhållandet har inte varit något som jag har känt att jag kan prioritera, på något sätt så litar jag på att vi kommer ut på andra sidan och att det blir bra sen. Jag ville visa honom att ”Jag ser dig och jag älskar dig och just nu har vi ett annat fokus men jag ser fram emot att det ska vara mera du och jag”.
Verkligen så fint och också kanske sällsynt att vi tar oss den tiden att göra sådant..
Ja precis! Det var ju jättemycket jobb och så men när han väl kom ut där ur taxin och man fick se hur glad han var! Sen bara, fan det här var det bästa jag har gjort!
Jag tänker också, så bra att visa barnen att ni faktiskt tar den tiden och gör detta!
Det är så sant. Jag tror att min dotter tyckte att det var så roligt att jag hade ordnat med det här. Hoppas att hon ska komma ihåg det sen när hon blir äldre..jag tror hon gör det.
"Precis som jag jobbar mycket med att ha tålamod med mina barn så jobbar jag med att ha tålamod med mig själv."
Ja och oavsett om ett tydligt minne finns eller inte, så finns ju känslan av vad man har gett där.
Ja precis!
Vi har ju träffats ett par gånger och jag upplever dig som så liksom fin, cool och lugn i ditt föräldraskap. Kan du känna igen dig i den bilden och har du alltid varit så?
Jag tror att när jag fick min dotter, då tyckte jag att det här gick ju alldeles utmärkt! Och sen så har det såklart varit dippar genom åren.. när man känt att ”men gud, gör jag rätt, gör jag det som är bäst för mina barn?”
Det kom en kort period kanske när hon var 2-3 – då kände jag att jag kanske är dålig, jag kanske inte gör så bra.. men det blev ganska kort ändå. Jag försöker komma ihåg, jag gör mitt bästa, mer än så kan jag ju inte göra. Och har jag gjort något som jag inte tycker är bra, då brukar jag också försöka säga det till mina barn. Även om det har gått ett tag, för ibland tar det lite tid innan man inser att det här blev inte bra. Att man säger det: ”jag ber om ursäkt, det här blev inte som jag hade velat”.
Mm visa på mänsklighet..
Ja precis och kom ihåg att berätta för mig om det är något som inte känns bra. Jag tror att man får ha tålamod. Precis som jag jobbar mycket med att ha tålamod med mina barn så jobbar jag med att ha tålamod med mig själv. Man kan inte göra allt rätt, så är det bara!
Till sist, har du något du vill tillägga om allt det vi har pratat om? Barn, föräldraskap, känslor..
Jag tänker att man vill säga till sig själv att..ja, ibland så kommer ens egna känslor inte vara de man vill och att precis när man fått barn, att det kan vara okej att inte känna liksom bara 100% sprudlande kärlek. Utan man kan känna att det här var ju skitjobbigt! Oftast så kommer ju den där kärleken sen. Och att ibland blir man ju arg på sina barn, man blir ledsen på dem – det är också okej. Men att man försöker reagera som man önskar att de reagerar. Jag tycker att det är okej att jag blir sur på mina barn, och att jag säger att jag är sur. Att det inte ska vara så farligt för en förälder att visa känslor. Jag tycker att det är okej, men gör det på ett respektfullt sätt. Det betyder att man inte skriker eller gör något som man själv inte vill att någon ska göra mot en.. Att visa sina känslor på ett respektfullt sätt - det tror jag inte att någon förlorar på. Att vi ska hålla oss från att gråta framför våra barn, till exempel, hur ska de då kunna se att det är okej att vara ledsen?
Ja, det ligger nog lite i tiden vi lever i också, hur man ska vara som förälder, ”var si och var så!” Alla är lika säkra på sin sak. Men vem ska jag lyssna på..
Precis och så tänker jag att man inte alltid måste hitta svaren någon annanstans. Försök att börja med dig själv. Vad känner JAG är rätt? Du känner ju dina barn bäst och dig själv bäst, så utgå ifrån det i första hand och inte någon instagramprofil eller någon föräldrabok. Fundera först hur det känns inom dig, vad du tycker är rätt och sen så kan man inspireras av andra.
Precis, det är dit vi måste komma lite, att inte läsa allt som den enda sanningen..
Så är det. Det är inte lätt.. första barnet, och man känner bara ”Hur fan har folk fixat det här?!” och sen inser man ju efter ett tag..nej det är ingen som fixar det…
Ja! Det första felet man gör som förälder, man tror att det finns en allmän lösning, ett recept..
Precis..och som sagt kan man inspireras av andra, inte styras!
Tack Opokua för att du ville dela dina klokheter med oss! Följ Opokua på Instagram:
https://www.instagram.com/curlydoula/?hl=en
https://www.instagram.com/okrystat.podcast/?hl=en
Okrystat podd:
https://open.spotify.com/show/4mgyQCtG9KTtKSxlTG9Peo?si=42594a6247c74e9b
