Poff. Så blev det december.
Jag har alltid så kloka tankar såhär innan julen tar fart på riktigt. Några få, väl genomtänkta julklappar till barnen. INGA julklappar (om det inte är typ hemgjord sylt) till de vuxna. Inte stressa. Säga nej till allt man inte mår bra av. Vara hemma om man känner för det. Osv i all oändlighet.
Ändå sker ofta motsatsen. I alla fall nästan. “Inte hunnit, stressköper (=blir dyrt), oj vi måste ju i alla fall ge något till den och den och den..och vi får nog gå på de där grejerna ändå så ingen blir besviken” Osv. Osv..
Det finns såklart en psykologisk förklaring på varför vi gör såhär - och dessutom upprepar samma beteende år efter år. Men nu struntar vi den och bara lägger av tycker jag.
Gör som du vill. Bestäm själv. Visa barnen att är man vuxen får man inte bara äta godis till middag om man känner för det, man får också: “ogilla” (=avsky) en gammal släkting (men man kanske inte ska säga något dumt om man inte absolut måste), julpynta som (eller om) man vill, säga jätteargt stopp om någon vid julbordet kommer med rasistiska kommentarer (det är också jätteokej att sluta prata med den personen). Sådana saker får man. Och för barnens skull: måste man. För vi vill visa dem sunda gränssättningar, eller hur? Att de ska lita på sin magkänsla. Gå när det känns fel. Precis SÅ viktigt är det.
Första december. Nu övar vi alla på en jul som inte innebär att vi kör över oss själva pga massa anledningar som vi inte ens kommer ihåg! (Och jag gör också massa juligt pga att jag har barn - för deras skull. Det går faktiskt alldeles utmärkt att fortsätta med det utan att ta slut själv på kuppen. Så även den ursäkten slutar vi med nu tycker jag).
